Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Den lilla människan måste segra – om det så kostar kallbrand i ett finger

Förklaringen är enkel. Jag är härdad. Ryssarna i Sibirien kan gå hem.

Jag kan sova i snö.

Som vanligt beror mina egendomligheter på min far. Under hela min uppväxt väntade farsan – in i det sista – med att dra igång oljepannan.

Bara tanken på att starta vidundret har alltid gett honom stressutslag över hela kroppen.

Själva temperaturen i huset har aldrig spelat någon roll. Oljepannan skulle inte i gång. Så om det bara var en plusgrad. För honom har det alltid handlat om ett datum.

Det heligaste på hela året.

Den 15 oktober.

Ingen vet hur dagen valdes. Inte han själv heller. Det var bara magkänsla.

Innan dess fick alla i huset springa sig varma. Frös man fanns toppluvor. Eller chansen att gå ut och plocka äpplen.

Principen var stenhård. Ristad i sten. Undantaget var när de tidiga höststormarna ruskade ut den sista plusgraden.

Då eldade vi i kaminen. Drivved. Det gav en halv grad. I en timme.

Sen var det tillbaka på ruta noll.

Hans skäl var ekonomiska. Enligt en hemmasnickrad kalkyl sparade han 50 kronor varje dygn som pannan inte var igång.

Ingen levande eller död Nobelpristagare hade kunnat reda ut hans beräkning. Ännu mindre bekräfta den. Men farsan var övertygad. Då har det alltid varit all in.

Men som dansk visste han att det går inte bara att driva sin vilja igenom. Man måste sockra dealen även för andra.

Annars blir det revolt.

Så när den 1 oktober anlände fick hans två yngsta söner ett oemotståndligt erbjudande.

”Drenge, jag ved det er lidt småkoldt. Men hvad siger i til lidt ... kompensation?”

Och då visade han att det inte handlade om snålhet. Utan om en sport. Givetvis en väderkvarnssport där fienden varken fanns eller ens visste att det utkämpades en strid.

Naturen var motståndaren. Och hon får inte vinna. Klassiskt danskt. Den lilla människan måste segra. Om det så kostar kallbrand i ett finger.

Så här såg dealen ut. Jag och min bror erbjöds samma summa som om pannan hade varit igång. Alltså 25 kronor var. Skattat och klart. Rätt ner i spargrisen. Ett enkelt beslut.

Det var min första kontakt med entreprenörskapet. Att sälja min frusna själ för att snabbare kunna spara ihop till ett datorspel som jag suktade efter.

Sim City 2000, Warcraft 2 och Röda baronen 2 är alla spel som jag och min bror huttrade oss till tack vare att ha besegrat arktiska frostnätter.

Som ni förstår har jag inga problem med kyla. Den kommer alltid att vara en affärsmöjlighet för mig.

Men just nu har jag alltså 16 grader i lägenheten. Och jag bor i en bostadsrätt så förmodligen behöver jag bara skicka ett mejl till ordföranden eller köpa ett verktyg för att lufta elementen.

Det låter som en hel del jobb. Och som halvdansk har jag egentligen inga problem med arbete. Jag kan titta på det i timmar.

Men att köpa en mojäng låter onekligen dyrt. 100 kronor, tror jag en multivariant ligger på. Det vill säga fyra dagsverken i min ungdom.

Jag tar på mig en toppluva i stället.