Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Danskarna är de värsta resenärerna – det går inte att ha dem i möblerade flygplan
I tisdags bokade jag en resa till Mallorca. Min vän Hurvamannen, även känd som L-E, säsongsjobbar på ön. Och eftersom jag vill mjölka sommaren torr så sitter jag just nu på ett plan ner. Tillsammans med alla andra från Københavns kranskommuner.
Danskarna. Ett folk jag älskar på många sätt. Men de är – låt oss säga – speciella.
De älskar att klaga och bråka.
Kvinnan bredvid mig ojar sig just nu ljudligt över värmen i planet vilket är ganska ironiskt med tanke på att hon ska ner till 29 grader.
Mannen framför har problem med benutrymmet. I ett annat hörn vill en kvinna från Ballerup inte sitta vid nödutgången. Då höjs rösten från mannen att han vill ha platsen – på grund av benutrymmet.
Andra lägger sig i.
Högljuddhet uppstår. Flygvärdinnan försöker medla. Det slutar med vapenstillestånd. Ingen får som de vill.
En annan flygvärdinna ger mig en förebyggande utskällning om att inte öppna min dator vid starten. Något jag inte hade tänkt, men jag ber så klart om ursäkt.
AC:n kommer igång. Kvinnan som tyckte det var för varmt tidigare tycker nu att det är för kallt.
I gången är det krig. Gänget från Gentofte har inga problem med att blockera för resenärer som vill fram till sina säten. När de blir tillsagda ger de bara en tillsägning tillbaka.
”Ta det lige med ro.”
En tredje flygvärdinna kommer och rycker nu datorn ur mina händer och lägger den i utrymmet ovanför. Jag ber om ursäkt igen. Hon ger mig ett leende som mest visar att hon verkar ha ont.
Den numera frostskadade kvinnan – min granne alltså – spiller ut sina jordnötter över mina byxor. Kvinnan börjar raskt plocka vad som räddas kan från mitt skrev. Jag får reda på att sitta still.
Listan kan göras längre. Men poängen torde vara bevisad. Danskar och svenskar sägs vara broderfolk. Men vi är från olika planeter.
En dansk älskar att klaga. Helst med andra. De har till och med ett ord för det. ”Hyggebrokke”. Det betyder just att mysa och klaga på samma gång.
Målet är att vältra sig i pladder. Och helst ska man vara oense.
Denna vilja är så stor att ni anar inte.
Jag har många gånger hört min far inta en motsatt inställning i en fråga bara för att han hör någon annan tycka precis som han.
Så hur blev det så här? Här är mina fem öre om saken. Allting började 1864. Slaget vid Dybbøl när dansken förlorade två femtedelar av riket till Preussen. Sedan dess har Danmark varit ett litet land. En puttefnasknation som likt en liten hund måste skälla högst för att vinna striderna.
Naturligtvis har även besættelsen då tyskarna styrde landet i fem år under andra världskriget gjort sitt till. Det såret har inte läkt ännu.
Vi i Sverige har varit förskonade från krig i 200 år. Vi behöver inte ta för oss. Vi vill inte ha några konflikter. Kan en ursäkt rädda oss från bråk så säger vi förlåt tusen gånger om. Bara alla slutar skälla.
Tre timmar senare landar vi på Mallorca. Sporadiska applåder bryter ut. Resenärer som tidigare bråkat sträcker ut händerna mot varandra och önskar ”go ferie”.
För ett otränat öga ser försoningen märklig ut. Men den är väntad. I Danmark är bråken aldrig något personligt. Det är bara ett sätt att vara. En metod att förhålla sig till livet.
Jag måste säga att jag gillar det.
Med vänliga hälsning, hyggebrokkeren.
