Den tysta svenska minoriteten

Nixon och hans administration lyckades fånga upp den frustration som florerade bland socialkonservativa väljare. Med en tyst majoritet menar Nixon de lugna, ordentliga, normala väljarna, som irriterade sig på hippierörelsen och som hade en vision om att USA skulle vara ett land bestående av hederliga, traditionella kärnfamiljer. Vissa menar att denna grupp var en stor vit medelklass som var frustrerade över att deras röst aldrig blev hörd och som i flera frågor stod åsiktsmässigt långt ifrån den liberala, intellektuella elit som dominerade den mediala sfären.

De socialkonservativa behövde en talesperson och det förstod Nixon som därför adresserade sina vädjanden till denna grupp. Republikanerna kunde med Nixon således vinna många arbetarväljare trots att demokraterna i verkligheten hade en politik som gynnade dem.

Denna strategi, eller det kulturella krig som pågick, har följt amerikanska presidentvalskampanjer sedan dess. Inte minst i den senaste då John McCain under hela sin kampanj lyfte fram ”Joe the plumber”, en rörmokare som kritiserade Obamas skattepolitik i ett försök att nå arbetarväljare.

Kristdemokraterna och Göran Hägglund försökte i våras med ett liknande drag inför valrörelsen genom att positionera Hägglund som talesman för ”verklighetens folk” mot den åsiktselit som idag dominerar riksmediernas kultursidor. Precis som McCain lyckades KD inte riktigt med sin strategi.

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen vittnar om en underliggande växande frustration i det svenska samhället. En tyst minoritet har talat. I samband med valet 2010 utnämnde de sin talesperson – Jimmie Åkesson. En samhällsgrupp som förmodligen inte känner att deras röst har blivit hörd. Det outsagda, underförstådda som emellanåt kallas smygrasism, har nått offentligheten.

När Mona Sahlin och Lars Ohly åtskiljer Sverige­demokraternas väljare från partiets företrädare och menar att de är förvirrade och missnöjda, underskattar de partiets väljare. Det brukar kallas väljarförakt. På ren svenska dumförklarar man dem. Det lämnar målet öppet för SD som nu, i lugn och ro, kan utöka sitt väljarstöd.

Valet 2010 bröt en lång socialdemokratisk dominans i svensk politik. Med SD:s inträde började också förhandlingar över tidigare befästa gränser i riksdagen.

Att med olika parlamentariska finurligheter hålla SD utanför och att diskutera partiet som ett isolerat fenomen blir i slutändan som att göra konstgjord andning mot en frustration som ligger djupt ned i den grupp som gick och röstade på SD. Det är att lägga locket på och att inte höra eller bemöta deras röst.

Kristian Sörensen är fri skribent och statsvetare.