Sökandet efter en ny liberalism

I dagens besvärliga parlamentariska läge – och när moderatledaren Fredrik Reinfeldt redan meddelat sin avgång – vore det oansvarigt av Björklund att hoppa av.

Men kraven lär öka i styrka. Om inte under de närmaste veckorna, så efter att budgeten har lagts och det politiska läget blivit något klarare. Under Björklund har Folkpartiets väljarstöd dalat – från 7,1 procent av rösterna i riksdagsvalet 2010 till 5,4 procent i årets val.

Självklart finns det flera orsaker till nedgången. Att ta ansvar för att styra landet kostar på. Men en del har också att göra med Björklund själv och den variant av liberalism partiet förknippats med under hans ledning.

Idéhistorikern Johan Norberg brukar beskriva liberalism som en form av ödmjukhet – insikten att det är omöjligt att veta hur andra ska leva sina liv eller hur alla saker ska göras. Björklunds tolkning verkar snarare vara den motsatta – han är liberalen som sällan känner sig kluven.

Det är både en styrka och en svaghet. I de frågor som han drivit – skolan, kärnkraften, försvaret, vikten av ett starkt EU – har han varit ovanligt tydlig och effektiv. Samtidigt är det svårt att se hur Folkpartiet ska kunna locka nya väljargrupper med ytterligare en dos av den ordning och reda-liberalism som varit Björklunds signum.

Det sägs ibland att Folkpartiets begränsade dragningskraft beror på att ”liberalismen segrat ihjäl sig” – men det är ett fantasilöst resonemang. Även i dag finns stora utmaningar för en liberal rörelse att ta sig an. 

Precis som författaren och journalisten Per Svensson påpekar i boken ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel” har liberalismen sitt ursprung i en radikal maktkritik. Även i dag finns gott om exempel på maktkoncentration och maktmissbruk som borde få starkare motstånd – monopolliknande nätjättar med omfattande kontroll över privatpersoners kommunikation, olika former av massövervakning av oskyldiga, populistiska och nationalistiska rörelser som göder grupptänkande och intolerans. För att inte tala om den sociala kontrollen, som i ett litet, konsensusälskande land som Sverige kan vara nog så påtvingande.

Som Svensson formulerar det:

”Den allmänna meningen i Sverige är, till exempel, att man ska ’träna’, dela på föräldraförsäkringen, måla sina väggar vita, mysa på fredagar, tänka på miljön och vara medveten om genusaspekten.”

Det finns ett stort behov av en liberal rörelse som verkar för att skydda individen – mot såväl statliga övergrepp som mot privat maktutövning. En liberalism som sätter gränser för politiken och är tillåtande mot många olika sätt att leva – även mot människor som gör val som enligt den allmänna meningen framstår som udda, ålderdomliga, improduktiva eller osympatiska. 

Där finns en lucka i dagens partilandskap som Folkpartiet gärna får bli bättre på att fylla.

Karin Rebas är generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.