Se individen som den är
Georges och Anne är ett parisiskt par i åttioårsåldern. De lever ett stilla, behagligt liv tills Anne drabbas av en stroke. Hon dör inte, men blir gradvis allt mer handikappad. Haneke beskriver åldrandets fasor med kylig exakthet. Den som en gång vårdat någon som drabbats av en svår stroke kan nog känna igen sig i scenerna: Den påtvingade intimiteten vid toabesök och duschningar. Gröten som halkar ut ur munnen och rinner längs med hakan. De anhörigas uppgivenhet, frustration och sorg.
Ändå är filmen varm och rörande – tack vare den innerliga kärleken mellan Georges och Anne. Samt, inte minst, det faktum att Haneke behandlar sina karaktärer med respekt. Trots att Annes hälsotillstånd försämras kämpar båda makarna med all sin makt för att hon ska få behålla sin bestämmanderätt.
Det finns något ironiskt i att det är på ålderns höst – när människors individuella karaktärsdrag hunnit bli som tydligast utmejslade – som vi förväntas finna oss i att behandlas som små delar av ett kollektiv. De som är beroende av hemtjänst eller äldrevård tvingas ofta gå upp, äta, duscha, promenera och gå och lägga sig när hjälpen är tillgänglig, inte när de har lust. Amour är en effektiv påminnelse om att även gamla, sköra och sjuka förtjänar att behandlas som vuxna, med respekt.
Det är förstås lättare sagt än gjort. Den svenska äldrevårdsdebatten har på senare år fokuserat på valfrihet – och det är i grunden något gott. På många håll är det enklare än någonsin att välja eller byta hemtjänstutförare eller äldreboende. Att välja och välja bort vem som vårdar ger de äldre egenmakt.
Något som däremot hamnat i skymundan är behovet av ny teknik som hjälper äldre att klara sig själva, längre. När medierna rapporterar om den tekniktunga japanska äldrevården är det ofta som avskräckande exempel. I Sverige ropas det betydligt oftare på fler händer än på nya hjälpmedel.
Och visst är det lätt att önska sig mer personal i vården. Men bättre teknik skulle kunna vara ett fantastiskt komplement. Tänk, att som strokedrabbad och delvis förlamad få välja själv, när och hur länge man vill gå på toaletten. Tänk att själv få välja när man vill duscha, och hur länge.
En ljuspunkt i filmen är en scen där Anne har fått en rullstol som hon kan styra själv, med en liten joystick. Kameran följer hur hon förundrat snurrar runt i hallen, varv efter varv. Plötsligt kan hon röra sig på egen hand igen. Det kan vara sådana, förhållandevis enkla saker, som gör enorma skillnader för livskvaliteten. De flesta av oss berörs någon gång av sjukdom och åldrande – tillstånd som gör oss särskilt beroende av vår omvärld. Vid sådana tillfällen behöver vi, mer än någonsin, behandlas som de individer vi är.
Karin Rebas är generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.
