Optimism och biståndsrealism
Förutsägelserna är inte mina – utan kommer från Microsoftgrundaren och mångmiljardären Bill Gates. Under de senaste åren har han lagt merparten av sin energi på stiftelsen Melinda and Bill Gates Foundation, som bekämpar epidemier och fattigdom. I Gates årliga brev till omvärlden, som nyligen publicerades, målas en optimistisk bild av potentialen i utvecklingsländerna upp – samtidigt som han vill krossa tre livaktiga myter.
För det första, att det skulle vara omöjligt att göra något åt fattigdomen i vissa länder. Det är ett påstående som lätt kan motbevisas genom att se på länder som Kina, Indien, Brasilien och Botswana där en stor del av befolkningen har fått det betydligt bättre under de senaste årtiondena.
För det andra, att bistånd skulle vara slöseri, eftersom det mesta försvinner genom korruption. Visst existerar korruptionen, men problemet är relativt litet och tenderar att överdrivas.
För det tredje, myten om att fler som lever långa liv i fattiga länder leder till en överbefolkad värld. Istället är det så att föräldrar som får barn som överlever, väljer att få färre barn.
Efter att brevet skickats ut har Gates ställt upp på intervjuer i medier världen över. I kväll syns han på SVT:s pratprogram ”Skavlan”, som ett led i marknadsföringen av stiftelsens verksamhet. Utspelet säger något intressant om den internationella biståndsdebatten. Uppenbarligen har Gates har känt sig tvungen att skriva en offentlig appell och åka ut på pr-turné för att hävda sådant som länge betraktades som självklarheter – att bistånd i grunden är gott och gör nytta.
Men han lär inte övertyga biståndsskeptikerna. Kritiken mot biståndet i den internationella debatten vänder sig sällan mot den typen av riktade hälsoinitiativ som Gates stiftelse driver – insatser mot malaria och hiv. Det som ifrågasätts är om biståndet generellt sett kan ha en ”transformativ” förmåga, det vill säga kan leda till omfattande förbättringar vad gäller demokrati eller tillväxt.
Många som tidigare varit positiva till biståndets möjligheter börjar ifrågasätta resultatet av årtionden av välmenande projekt. SVT-korrespondenten Erika Bjerströms bok ”Det nya Afrika”, som kom ut i höstas, är ett utmärkt exempel på det uppvaknandet. Bjerström beskriver levande hur hon genom att träffa allt från politiker till företagare gick från att ha varit en entusiastisk anhängare av bistånd till att bli allt mer skeptisk. Det som kontinenten behöver är inte mer styrning utifrån utan snarare rättvisa handelsvillkor, anser hon.
Omvärlden gör nog bäst i att ta Gates utspel med en nypa salt. Men den optimistiska framtidsvisionen är trots allt uppfriskande. Hans vision påminner om ett faktum som ofta försvinner i all rapportering om kriser och katastrofer: att framsteg är möjliga och att världen, trots allt, på många vis är bättre än vad den varit förut.
Karin Rebas är generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.
