Anonymitet ska försvaras
”Den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym”, förklarade Miljöpartiets språkrör Åsa Romson i en intervju.
Utspelet ledde genast till högljudda protester på Twitter – vilket fick Jakop Dalunde, EU-parlamentskandidat för MP, att backa. Miljöpartiets förslag hade missförståtts, enligt Dalunde. Det partiet vill genomföra är istället ett större paket: stärkt vuxennärvaro på nätet, utbildning mot näthat och högre prioritet för näthatsbrott i rättsväsendet.
Förslaget som tolkats som slopad anonymitet går istället ut på att göra ett tillägg i den så kallade ”BBS-lagen”, Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. MP vill addera ”förtal” till listan över sådant som den som har hand om en nättjänst måste städa bort: formuleringar som innehåller uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografi eller olaga våldsskildringar.
Miljöpartiets officiella förslag är alltså betydligt mer nyanserat än Åsa Romsons uttalande i radio.
Det problematiska är att Romsons inlägg om förbud passar in i en lång tradition av kritik mot anonymiteten på nätet. När fall av hat och hot på nätet uppdagas finns det alltid personer som argumenterar mot anonyma inlägg, utefter ungefär samma linjer: Samma lagar och regler ska gälla på nätet som i det omgivande samhället. Anonymitet göder hat och hot. Folk uppför sig bättre när de tvingas stå för sina åsikter. Därför ska ingen kunna gömma sig bakom en pseudonym.
Kruxet är att nätet inte fungerar riktigt som det övriga samhället. Allt sparas – och kan hittas, av andra än de tänkta mottagarna.
Behovet av anonymitet är förstås allra störst för personer som av olika skäl inte känner att de har möjlighet att visa hela sin personlighet öppet – om det så handlar om sexuell läggning eller politiska uppfattningar.
Men behovet av att få leka med identiteter och visa upp olika sidor av sig själv vid olika tillfällen är universell. Ingen människa är gjord i ett enda stycke.
Farmor får aldrig reda på vad du och din älskade gör i sängen. Den retsamma kollegan får inte veta att du ägnar kvällarna åt att bygga avancerade legoskapelser. Släkten är inte med när du ber bankmannen om råd med den havererade ekonomin.
De flesta vill inte visa upp alla skrymslen av sina liv offentligt – vare sig det sker på nätet eller i världen utanför.
De som skräms av näthatet borde påminna sig om att internet också innehåller motsatsen. För alla som någon gång har blivit mobbade, hånade eller trakasserade finns det otaliga andra som upplevt det motsatta, som fått kärlek, vänskap, lärdomar, insikter, nya och roliga sammanhang att vistas i.
Inte sällan tack vare att de – åtminstone till en början – kunnat uttrycka sig anonymt. Det är en rätt som är värd att försvara.
Karin Rebas är generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet
