"Välkommen hem, bögjävel"

Inte ens en vecka efter min återvändo satt jag på Söderslättsgymnasiets trappa och kedjerökte och bedrev lite ”catching up” med en väninna. Någon gång mellan cigg nummer fyra och cigg nummer fem, cyklade ett gäng mellanstadiekillar förbi. En av dem hamnade snabbt på efterkälken och ropade efter sina jämnåriga:

”Men vänta då, jävla bögar!”

Och hade det inte varit för att jag under flera års tid varit aktiv i den hbt-politiska debatten – varit ute på skolor och pratat om homosexuellas situation i världen och publicerat otaliga texter på temat – hade jag förmodligen inte ens reagerat. Det är detta som skrämmer mig mest: att jag knappt reagerade. Ty det här är vardagsmat i Trelleborg.

Välkommen hem, Oscar. Välkommen hem, bögjävel.

Förrförra söndagen förlorade Sverige valet, både till riksdagen och valet till Trelleborgs kommunfullmäktige. Något annat sätt att se på saken vore irrationellt; i ett val som legitimerar främlingsfientlighet och homofobi är vi alla förlorare.

I Trelleborg fick Sverigedemokraterna 15 procent av rösterna. Det placerar kommunen i landets definitiva SD-toppskikt.

I Trelleborgs skolval firade Sverigedemokraterna rekordframgångar. Partiet mer än fördubblade sina siffror, fick sammantaget drygt 20 procent. Det är en femtedel av rösterna, och näst mest av alla partier.

Ni kanske är stolta? Det får ni vara, vi har både åsiktsfrihet och yttrandefrihet i det här landet. Men jag skäms. Lika mycket som jag i alla år skämts över att ha Vellinge som granne.

”Trivs du fortfarande i Skåne?”, twittrade en kollega.

”Ja”, svarade jag. ”Men inte i Trelleborg.”

Förra tisdagskvällen, två dygn efter valet, blev en femtonårig pojke skallad och sparkad och slagen i magen av tre jämnåriga när han var på väg hem. Orsaken till misshandeln tycks oklar, men följande kan konstateras: den var en akt av hat.

Hatet är också det vardagsmat. Vi kan läsa om det varje vecka, varje dag. Hatet som i våras tog livet av en oskyldig pensionär på en parkering i Landskrona, det har kommit till Trelleborg för att stanna. Det vittnar inte minst valresultatet om.

Vem bryr sig om hamnombyggnader, musikfestivaler eller allsvenska derbyn? Alla är fullt upptagna med att odla sitt hat. Trelleborg har blivit hatets hemstad.

Det finns ett gammalt, inofficiellt uttryck som lyder: ”En gång trelleborgare, alltid trelleborgare”.

Må så vara. Men jag vill inte vara trelleborgare längre.