Vad är spjutspetsskolan?

Enligt TA:s insändarspalter de senaste månader tycks spjutspetsskolan vara ett totalt misslyckande. När man sedan läser "sossarnas" egen tidning Trelleborg, där TA:s tidigare duktiga journalist Ingrid Wall numera megafon för det alenarådande partiet, i en intervju med förvaltningschefen Barbro Melander höjer spjutspetsskolan till skyarna frågar man sig vad är rätt?

1) Är det mer eller mindre inkompetenta politiker som lägger sig allt för mycket i saker som de egentligen inte begriper? Är det Barbro Melanders översittarfasoner som skapar missnöje? Eller är det de 100 processledarna som kanske har 100 olika åsikter som skapar oro i lärarleden?

2) Är det dåligt utbildade och ointresserade lärare med dålig pondus som gör skolan ointressant för eleverna?

3) Är det från hemmet dåligt uppfostrade ungar som inte respekterar vuxna, är oartiga och uppkäftiga, som gör att skolan inte fungerar? Det räcker förmodligen med några drumlar i en klass för att förstöra arbetsron.

Personligen tror jag att punkt 1 och 3 är de mest problematiska.

Hur kan man gå i dagens skola, med alla dess resurser och tekniska hjälpmedel, utan att lära sig läsa, skriva och räkna på sex år? Såtillvida att inte problemet är sjukligt.

Har inte skolan utvecklats på de senaste hundra åren?

Som en liten jämförelse vill jag visa ett foto från den "gamla" skolvärlden där ABC-boken och en griffeltavla var de enda hjälpmedlen. Detta är ett foto från Östra skolan 1896. Barnen är födda 1887 och går alltså i 3:e klass, 26 flickor och 14 pojkar samt lärarinnan Anna Nilsson. Jag är övertygad om att alla barnen kunde räkna, läsa och skriva när de slutade i sexan. Dessutom hade de god kännedom om katekesen. De kunde med all sannolikhet de tio budorden och respekterade dem.

Min far var en av dessa elever, han hade en mycket vacker handstil och eftersom han var försäljare under större delen av sitt vuxna liv måste han ju kunna räkna, läsa och skriva. Men de yttre förutsättningarna var mycket dåliga för honom, eftersom hans far dog när han var två år gammal. Hans mor fick då ensam dra försorg om tre barn och med den tidens socialvård var det ingen dans på rosor.

Att alla barnen kunde läsa när de slutade sexan berodde ju naturligtvis också på att man på den tiden måste klara sin årskurs annars fick man gå om kursen under nästa läsår. Detta kunde ju vara både på ont och gott. Naturligtvis kunde det kännas förnedrande att bli så kallad "kvarsittare" men i gengäld kunde kanske eleven bättre hänga med i den fortsatta skolgången.

Som en liten detalj kan jag nämna, att min farmor inte hade råd att köpa skolkortet men min far lyckades köpa det på auktionen efter hans lärarinna många år senare.

Ett annat foto 40 år senare. Folkskollärare Oscar Österlings klass 4 på Centralskolan 1936.

Tala om stora klasser, här är 29 elever och ändå saknas två som förmodligen var sjuka på fotodagen.

När det ringde in för lektion fick vi ställa upp i tamburen, sedan kom läraren och öppnade till klassrummet och sa: "Varsågod och stig in". Vi gick då in och ställde oss vid sidan om vår bänk, läraren sa: "Sitt ner".

Sedan kom de magiska orden "tyst i klassen" och då kunde man höra en knappnål falla. Nu kunde alla eleverna höra vilka arbetsuppgifter vi hade under lektionen. Det är annat än den "flumskola" vi har i dag.

Det märkliga var att alla eleverna kunde läsa, skriva och räkna när Österling gick i pension när vi gått ut sexan, naturligtvis olika bra beroende på vilka naturliga förutsättningar var och en hade.

Till detta kom att eleverna var synnerligen väluppfostrade, och att sitta med mössan på under en lektion hade med all sannolikhet betytt att den eleven skulle haft mycket svårt för att sitta mer under den lektionen.

Österling var en god pedagog och att han levererade en och annan "lusing" eller rapp i ändan när någon uppförde sig illa, tycker jag var försvarbart men att han tog till samma metoder om någon hade svårt för att fatta var mindre bra. För det gjorde bara att den eleven blev ännu mer nervös och fattade om möjligt ännu mindre. Jag är ingen vän av aga men skall man ha hand om 30 ungar så fordras det respekt, ordning och reda, det hade vi i vår klass.

Det hände nog att en och annan yngling knöt näven i byxfickan när han gick hem från skolan och tänkte: "När jag blir stor skall läraren få på truten".

Men med det perspektiv på händelserna vi har i dag, så tror jag att de flesta pojkarna är överens om att vi trots allt hade en mycket bra lärare som är värd all heder.

En 30-tals elev