Utan spelare dör djurplågeriet ut

Den 7 juli läser jag igen om en dödsstörtad hingst på en travbana. Och mellan dessa tragiska händelser har rubrik på rubrik radats upp på sportsidorna om än den ene än den andre kusken eller ryttaren som använt otillåtna medel och redskap för att få hästarna att prestera över sin förmåga. Det sker i Sverige och det sker utomlands.

Inte nog med att hästar pressas över sina gränser det hetsas till detta samtidigt som de inte tillåts ha ett naturligt beteende. Ända sedan jag var en hästtokig tonåring på 1950-talet vet jag att hästens naturliga flyktbeteende leder till att den galopperar när den vill komma undan. Just det flyktbeteendet används som drivkraft för att pressa hästen på travbanan att springa lite fortare. Vad som är så cyniskt och otäckt är att man inte tillåter hästen att ta till den naturliga gångart den har i en flyktsituation, nämligen galoppen. Istället skall den använda växeln under överväxeln och då hetsas att springa så fort som möjligt.

Alla vet att man i stress- och flyktsituationer agerar reflexmässigt - så gör också hästen. Att i det läget hindras från att galoppera är naturligtvis att betrakta som djurplågeri bara det. När man sen är tvungen att lägga till remtyg som tvingar upp huvudet för att undvika galopp. Man plussar på med stänger längs sidorna, man spänner remmar runt tungan och en massa andra saker som skygglappar och öronproppar som tas bort på spurtsträckan. De värsta vidgigheterna tar jag inte upp här.

Jag har själv ridit sedan 1950-talet och tar fortfarande lektioner. Det är en fantastisk hobby med fina upplevelser.

Självklart har jag också mött både bra och dåliga människor och hästar under åren. Genomgående kan man säga att de hästar som dyker upp på ridskolorna och som tidigare haft en karriär på travbanan är rädda hästar som kräver mycket omvårdnad och lång tillvänjning och definitivt inget spö.

Nu finns det säkert en lång rad experter som kommer att avfärda mig som mindre vetande men det är faktiskt så att för var och en som verkligen haft orken att sätta sig in i det gedigna material som finns kring travsportens oetiska verksamhet är detta självklarheter.

Frågan är hur man skall kunna hävda durskyddsintressena när de ekonomiska intressena är så starka. Hästägare, spelare, kuskar, tränare lever på en i många stycken oetisk verksamhet. Varje år tillförs statskassan miljarder via spelet på hästarna. Krafterna att låta allt vara som det är - är alltså starka.

Jag tror att det är som med så mycket annat i samhället, vi måste agera som individer och konsumenter och ta personligt avstånd från hetsen på våra tävlingsbanor för hästarnas skull.

Ta diskussionen på jobbet, på kafferasten varje gång en kollega pratar trav och hur mycket man skall satsa nästa helg. Ta upp frågan om djurskyddet, diskutera vad just din kollegas spelintresse faktiskt bidrar till i detta sammanhang. För det är ju så att utan spelare så finns ingen travsport och ingen galoppsport.

Slutar vi spela dör detta djurplågeri ut av sig självt.