Tankar från den arga Månängeln

Tänk att det i dagens samhälle skall finnas människor som mår dåligt av att gå till sitt arbete. Inte bara ibland utan dagligen och stundligen. Att må psykiskt dåligt av pressen på arbetet borde ingen människa i världen tillåtas, inte någon längre tid i alla fall.

Om du som läser detta blundar och minns den värsta dagen i ditt liv, då du förlorade någon eller något annat tragiskt hände. Minns du? Bara vid sådana tillfällen skall man behöva känna så. Inte som många nu gör för att de skall gå till ett jobb som en gång i tiden var roligt och stimulerande.

Jag har jobbat i den offentliga sektorn i 38 år. Det är längre tid än vad många av mina kära kolleger är gamla. Under den tiden har mitt drömyrke förvandlats till en mardröm.

När jag började mitt nya arbete för fem år sedan var jag överlycklig men säg den lycka som varar. Vi längst ner fick bara fler och fler arbetsuppgifter. Arbetet blev stressigt och många slutade. En del var kloka nog att sluta i tid! De som inte orkade blev utskickade i långtidssjukskrivning eller arbetslöshet.

De som var kvar fick hela tiden lära upp nya medarbetare. Nya och åter nya. Det förstår nog var och en att det inte är roligt.

Att tåla lite stress i sitt arbete då och då, det gör de flesta men stress som i stort sett är permanent klarar inte många av i längden, varken gammal eller ung! (Långvarig stress kan faktiskt ge den gladaste människan totala personlighetsförändringar.)

En del blir så småningom arga och går till chefen och klagar på den ohållbara situationen. Alla hoppas på en förbättring. Själv sade jag för ett halvår sedan: "Nu pratar jag bara för mig själv. Om ingenting görs nu tar jag mitt pick och pack och går härifrån. Jag riskerar i alla fall inte min hälsa för att arbeta på detta sätt!"

Svaret jag fick lugnade mig då. Det sades att något var på gång men det kunde inte yppas då, vid det tillfället.

Nu har ett halvår gått och ingenting har hänt! Om där är någonting på gång borde det väl vara smart att informera sin personal om det! Eller?

Vi reagerar olika när vi blir stressade, för så är vi ju funtade! En del blir trötta och deppiga och sätter sig helt enkelt ner. Orkar helt enkelt inte mer.

Några orkade lite till och försöker ro skutan i land men till slut när inte de heller orkar börjar de stora tråkigheterna.

Det skälldes på dem som trötta och deprimerade satt ned för att de helt enkelt var utarbetade. Det skälldes på dem som försökte orka, i hopp om den stora förändringen.

En dag såg jag på mina kamrater och tänkte "Herre min Gud, se som vi har blivit. Vi skäller på varandra. Vi talar illa om varandra. Vi är misstänksamma mot varandra. Vi arbetskamrater som för inte så länge sedan skrattade och hade roligt ihop och som faktiskt tillsammans har gjort att arbetsplatsen har ett gott rykte. Fy fan!"

Jag har äntligen förstått att det inte hjälper att gå till min närmsta chef, troligtvis inte till någon annan chef, eftersom de inte förstår sig på att lyssna på sin kloka personal. Deras stora mål är till synes bara att hålla budgeten och att för omvärlden visa upp de fina fasaderna.

Har äntligen förstått att det inte är mig och mina kolleger det är fel på.

Har äntligen förstått att om en arbetsplats skall bli bra måste ledarskapet på alla nivåerna vara tydliga. Personalchefer skall väl våga ryta uppåt och sätta stopp när det är nog. En personalchef skall lita på sin personal och försäkra sig om att hon har förstått saken rätt om de klagar. Till sist våga förmedla det uppåt till sin chef. Vågar man inte? Vad beror det på?

Är man högsta chef måste man också våga ryta uppåt. Nämligen till politikerna. För det måste väl vara så att en politiker skall ha kurage nog att säga till samhällsmedborgarna, som ju är vi själva. "Vill ni/vi i fortsättningen ha en bra offentlig service, så får ni/vi betala vad det kostar". Sluta med allt valfläsk. Det är ingen betjänt av. Offra inte mina arbetskamrater!

Ge offentliganställda den lön de förtjänar och en bra organisation. Det finns ingen samhällsekonomi i att vi bränner ut en hel generation, för att vårda/serva andra.

Sensmoral: Om en arbetsledare, på vilket plan det än må vara, inte förstår att något är fel när så många arbetstagare inte orkar, då borde han/hon fråga sig:

"Varför blir våra kära medarbetare sjuka? Varför lämnar all denna duktiga personal oss? Varför kan jag inte tänka klart längre? Är det mig det är fel på? Jag har kanske inte de egenskaper som krävs för att vara chef i denna organisationen."

Ett tips till alla chefer, på alla nivåer, leta aktivt efter svaret på dessa frågor. Jag är övertygad om att inte många av mina arbetskamrater har gått för att de egentligen vill det.

Jag vill inte gå men jag gör det för det känns som om allt dåligt som händer skylls på den som är underst i rangordningen.

"Kära goa fotfolk, titta på varandra. Låt ingen få er att tro att allt detta är ert fel."

Kritiken ovan är också adresserad till chefer i den privata sektorn. Måste ni tänka på kunderna? Börja då lära dem att de får vänta lite längre, för det är kanske deras egen mamma/pappa eller mormor/morfar som håller på att bli utsliten.

Om vi lär oss tänka så är det kanske lättare att hjälpas åt.

Till sist vill jag säga, att jag vet! Det finns säkert tusentals snälla, duktiga, kompetenta chefer därute. Gratulerar till det. Glöm inte att säga det till dem!

En bitter hälsning från

Månängeln