Tänk om förnuftet fått råda (del 1)

Situationen beträffande arbetslöshet, utanförskap, bostadsbrist och så kallad miljöpolitik är alarmerande. Precis som i företagsvärlden krävs det på det nationella planet en snar rekonstruktion av de politiska styrmedlen baserat på självklara sanningar. Jobbskatteavdrag och lägre marginalskatter är rätt väg. Även den skadliga ”tillfälliga” värnskatten borde avskaffas. Men samtidigt måste orsaken till den låga efterfrågan på arbetskraft elimineras. Det föreligger ett överflöd av produktionsfaktorer. Kapital (finansieringsmöjligheter), lokaler och arbetskraft finns tillgängliga. Idérikedomen bland entreprenörer och företagare är det ingen brist på. Men benägenheten att anställa finns inte i dagens ekonomiska miljö. Det är de höga kostnaderna för arbete, som stoppar potentiella entreprenörer att starta upp och anställa. Befintliga företag drar sig för ytterligare nyanställningar. I stället övervägs internationell outsoucing och utflyttning av verksamheten. I jämförelse med andra länder är ingångslönerna höga. Därtill försvårar den strikta arbetsrätten anställningar av ungdomar utan erfarenhet och invandrare med bristande språkförmåga. Turordningsreglerna gör de yngre till outsiders. Kompetens borde gå före ålder och anställningstid. A-kassan borde vara allmän och hanteras av staten som andra socialförsäkringar. Det finns ingen anledning till att försäkring mot arbetslöshet skall fungera som rekryteringsgrund för facket.

Det är ett axiom, en självklar sanning, att priset har en avgörande inverkan på den efterfrågade kvantiteten av varor och tjänster. Samma mekanism gäller på arbetsmarknaden, fastän få vågar erkänna det. Det krävs en skattereform med genomgripande förändringar av skatteuttaget. Dagens nivåer på arbetsgivaravgifter (Roger Akelius kallade det sociala böter) och inkomstskatter straffar produktionsfaktorn arbete. Arbete beskattas i dag på både efterfrågesidan (arbetsgivaravgifter) och utbudssidan (inkomstskatter). Var finns arbetslinjen i detta system? Företagarna tvekar att nyanställa och potentiella idérika entreprenörer ser det alltför riskfullt att anställa. En radikal omfördelning av skatteuttaget från inkomstskatter och arbetsgivaravgifter till indirekta skatter ökar både företagarnas benägenhet att anställa och stimulerar intresset för arbetsinsatser. Kostnaden (priset) för arbetskraft sänks dramatiskt utan att lönebildningen behöver störas. Konkurrenskraften för svensk verksamhet skulle förbättras väsentligt. Momsen på livsmedel och aktiviteter i samband med fritid etc är låg; det borde vara tvärtom. En enhetlig och till och med höjd moms är vägen för en förändrad skattefinansiering. Det är märkligt att detta inte föreslås i vårt skenande konsumtionssamhälle av alla så kallade gröna hållbarhetsivrare. Som konsument får vi mer pengar i handen, men möts av en högre prisnivå. Starkt köpsvaga grupper ges selektivt stöd. Sparbenägenheten ökar och främjar tillgången på kapital för investeringar, som nu blir intressantare för näringslivet. Exporten gynnas då indirekt beskattning i momsform ger företagen konkurrensneutralitet genom att momsen lyfts av på insatsvaror och tjänster vid exporttillfället.

Arbetslösheten kan aldrig mildras genom att straffbeskatta arbete. En radikal omläggning av skatteuttagen måste till för att få en reell och gynnsam effekt på sysselsättningen. Låt förnuftet råda.