Insändare

Ta inte död på studentfirandet!

Insändare Artikeln publicerades
Skribenten minns sin student på Söderslättsgymnasiet och värnar traditionerna.
Foto: Sara Johari
Skribenten minns sin student på Söderslättsgymnasiet och värnar traditionerna.

När jag och min väninna var 12-13 år hade vi för första gången bevittnat studenternas utsläpp på gymnasiet till tonerna av Söderslätts musikkår.

Vi satt på skolans trappa och och drömde om att en gång få stå där och sjunga studentsången. Hon ville bli förskollärare och jag småskollärare. Det blev inte riktigt så. Jag valde gymnasieförberedande linje, men hon gick en annan linje och folkhögskola och blev förskollärare. Jag började i stället arbeta på biblioteket och utbildade mig senare till läkarsekreterare.

Det var tufft i gymnasiet. Betygen dalade. Skräcken var stor den dag man hade förhör. Sista dagen på gymnasiet klockan 15 skulle man få besked om man klarat sig. Glädjen blev stor.

Det var med vemod man lämnade skolan och med glädje man kastade sig ut i vuxenlivet för att börja tjäna egna pengar.

Man rusade ner för den gamla slitna trappan, ut genom porten där vaktmästaren stod och ropade ut klasserna.

Och så kom de då, tonerna från musikkåren, trumslagen i takt med hjärtslagen, alla sjöng studentsången efter bästa förmåga. Trots mina 71 år sitter alla orden där än. Min gamla farmor var först med att hänga blommor på mig. Min väninna delade glädjen med mig.

jag bars i kungsstol av min kusin och min kille som jag sedan gifte mig med och i dagarna firar guldbröllop med. Med korsade händer bar de mig över skolgården. En liten tjej från bekantskapskretsen gick före med ett plakat med foto av mig på.

Far hade monterat av bakluckan på Taunusen och jag fick sitta på en stol i bagageutrymmet med massor av blommor runt halsen. Bilen var pyntad med grönt, blommor och ballonger.

Så gick marschen genom stan. Året var 1967. Musikkåren gick i täten och gatorna var kantade av folk. Vilken dag!

Varje kommande år, så länge vi kunde, stod vi på skolgården, jag med vita mössan på och beskådade glädjen hos de nybakade.

Då var man 19 år igen och trumslagen slog varje gång i takt med hjärtats slag. Man upplevde glädjen igen.

Tre döttrar fick vi, som alla tre stått på trappan och sjungit studentsången ihop med musikkåren. Tillika blev alla tre drillflickor. Varje år gick musikkåren runt och spelade för dem som var med i kåren. Tre gånger fick vi lyssna till musiker som kom till vårt hem och spelade. De vällde in och fyllde huset med sång och glädje.

I år tar vårt äldsta barnbarn studenten. En stor dag, men denna gång inte här i Trelleborg. Men vi har tre barnbarn till hör i Trelleborg. Kanske någon av dem står på trappan en dag och då hoppas jag att Söderslätts musikkår finns där.

Ta inte död på musiken!

Den följer en hela livet.

Lisbeth