Spjutspetsskolan ur en förälders perspektiv

Spjutspetsskolan är en god tanke och en god skrivbordsprodukt. Det är fint att alla föräldrar kan få del av barnens skolgång på ett bra sätt, och att man också ger ros och inte bara ris när lärare pratar med en förälder. Allt detta har man faktiskt kunnat få innan också, om man bara bad om det. Jag vet ingen lärare som har nekat en förälder samtal om ett barns utveckling och utbildning.

Jag tillhör en av de som var motståndare till spjutspetsskolan från första början. Jag var dock inte sämre än att jag kunde tänka låta mig överbevisas. Men efter ett antal månader har nu de skarpa blickarna och tungorna som jag fick emot mig när jag ifrågasatta stora delar av detta projektet, tappat skärpan betydligt. När jag nu uttrycker mina meningar på föräldramöten och möten med föräldraföreningen får man otroligt mycket medhåll. Av föräldrar verbalt medhåll och av lärare blickar av samförstånd.

Spjutspetsskolan största mål är att Trelleborgs skolelever skall hamna en bra bit över riksgenomsnittet. Fler skall också ha godkänt i kärnämnena än vad fallet är i dag. Dessa mål är helt ok och jag tycker också man skall ha hög ribba.

Filosofin hur man skall uppnå dessa mål skiljer sig dock hos makthavarna, jämfört med hur lärare och gemene man tänker. Det man behöver är resurser och åter resurser. Man kan inte ha 10-15 år gamla SO-böcker. Kartor som inte är uppdaterade. Tio samhällskunskapsböcker på ett arbetslag bestående av 75 barn etc, etc. Listan kan faktiskt göras hur lång som helst.

Trots detta faktum ute i verksamheten, verkar Trelleborgs makthavare tro att man kan uppnå målen genom samtal, samtal, samtal och mindre skolmaterial.

Och nu till det primära som alla faktiskt talar om, det vill säga tid. Och allt baseras på en väldigt enkel matematik. Räkna följande per månad: 15 mentorsbarn som skall ha vars två samtal á cirka 15 minuter, lägg till ett föräldrasamtal á 15 minuter. Summa 675 minuter. Lägg därtill lika mycket i förberedelser (för det är inte en fabrik med löpande band, utan allt skall vara individuellt avpassat till den enskilda individen). Lägg också till lika mycket för efterarbete som dokumentation, tankar etc och så var vi plötsligt uppe i 2025 minuter. Läraren skall också prata med den som är mentor för klassens övriga barn och så vidare. Betänk också andra förberedelser som att schemaplanera alla samtal, sjukdom som gör att planerade samtal får läggas om etc, etc och plötsligt har vi minst 375 minuter till. Totalt är vi då uppe i 2400 minuter och det är lika med 40 timmar. Totalt en hel vecka. Titta och begrunda, en hel vecka! Så tänk då så här alla kära makthavare, och alla ni som tycker lärare har gott om tid att genomföra detta projekt, samt alla som anser att detta endast är en tung fas man går igenom i början av ett projekt.

Chefen kommer fram till dig på jobbet och säger som följer:

– Jag har kommit på en kanongrej, vi gör så här. Du skall göra 40 timmars extra jobb i månaden, men du får inte mer tid på dig än du redan har. Dessutom skall inget av ditt tidigare gjorda jobb bli lidande. Vi skall till och med ha större vinster än innan. Du får inte mer lön, ej heller några andra resurser som medhjälpare eller mer "färdigt" arbetsmaterial.

Tänk på detta och fundera på hur du skulle reagera i din egen yrkesutövning.

Tack för ordet. Eftersom det är populärt med djurläte så undertecknar jag väl med

Vov-Vov