Skattetrycket är inte målet

Till vad nytta vi betalar skatter är ett kärt diskussionsämne och i TA läser jag en kolumn av Carolin Dahlman, som polemiserar mot några stora liberala tidningars ledarsidor. Hon anser att det inte kan vara någon liberal politik att, som DN och Expressen, hävda att skattesänkningarnas tid är förbi - reformbehoven är för stora och kräver finansiering. Det vore mer i liberal anda att utmana slöseri och slentrian i de offentliga utgifterna, menar hon. Med målet att lämna mer åt de enskilda att spendera på egen hand.

Dock är det väl så att skattetrycket inte är själva målet med politiken utan snarare nästan det enda medlet att finansiera den för alla gemensamma verksamheten. Den politiska debatten består till stor del i att utlova nya förmåner till allmänheten och kritiken är stor när det handlar om resursbrist. Denna överbudspolitik tenderar att bli allt värre.

När CD skall exemplifiera var man ändå skulle kunna hitta möjligheter för skattesänkningar visar det sig att hon kommer in på känsliga avvägningar. Hon nämner kultursatsningar, biståndsbudgeten, migrationen och allmänna neddragningar på samhällsservicen.

Den svenska liberalismen har träget arbetat mot de gamla samhällsstrukturerna i form av rigida statliga regleringar, som har gjort människorna små, den feodala ekonomin i arbetslivet, som gjort den enskilde rättslös, korruptionen, som gjort det möjligt att köpa företräde. Det gjorde liberalismen unik inom den dåvarande borgerligheten. Bertil Ohlin (fp) var dragloket och idag är denna socialliberala samhällsvision allmängods inom svensk politik.

I den visionen har den enskilde vunnit personlig frihet att forma sitt liv men har också haft utrymme för de svaga, som inte haft röst, och stöd för dig som kommit i trångmål. Sjukvård, åldringsvård, utbildning, barnomsorg kan inte finansieras med avgifter utan måste lösas genom solidariskt ansvar. Det behövs en stat med goda resurser. Blandekonomi var ett begrepp, som myntades av Bertil Ohlin - samhälle och marknad i god balans. Man kan inte ta bort det sociala inslaget i visionen och fortsatt kalla samhället liberalt. Det skulle bli ett ofritt samhälle. Det liberala samhället måste också ha ett globalt perspektiv - klimat, miljö, migration, fred är exempel på det.

Frihetens mål och gränser behöver alltid diskuteras och det är definitivt inte bara en skattefråga. Det gäller vår samexistens och den hänger på de politiska partiernas förmåga att förvalta de grundläggande värderingar som har gjort Sverige starkt.

Magnus Nordangård

Fd Chefredaktör Katrineholm-Kuriren

nu Trelleborgare

Svar direkt:

Det behövs skatter för att sköta grundläggande kärnverksamhet. Vad gäller sådant som polis, militär och domstolar är det självklart att dessa ska finansieras gemensamt.

Liberalism kommer i många skepnader och jag antar att insändarskribenten förordar socialliberalism där frihet ges via staten på bekostnad av andras frihet från statens intrång i deras plånbok. Det är en klassisk konflikt mellan positiv och negativ frihet som synliggörs, och där finns inte rätt eller fel. För mig är det viktigt att stå på individens sida gentemot politiskt intrång; det är en värdering och ett val jag har gjort och vad som definierar liberalism för mig.

Jag menar att den som för tillfället är svag bör få stöd av andra, men att det inte behöver betyda att samtliga försäkringar hanteras uppifrån. Jag anser exempelvis inte att maxtaxa för höginkomsttagare är solidariskt ansvar, utan att det blir förrädiskt att använda sådan retorik. Det är ofrånkomligen så att välfärdsstaten har svällt upp till något som är långt större än skydd för de svagaste och att detta går ut över vår rätt till våra egna medel. Mycket av det som finansieras via skatten borde kunna skötas privat, så att enskildas rätt till att göra egna prioriteringar värnas. För mig är nivån på skatten en indikator på hur stor frihet vi har.

Socialism och liberalism är i mina ögon motsatser. Insändarskribenten har naturligtvis rätt till en annan åsikt.

Carolin Dahlman

politisk redaktör