Sagan som kanske får läsas?
– Jag vill fortsätta som högsta höns, ojade sig tant Blå.
– Ni måste hjälpa mig, sa hon till farbror Gredelin och farbror Brun.
Så de satte sig ner runt bordet och började klia varandra på ryggen för att få igång hjärncellerna.
– Om vi skulle ta o bjuda in L-ingarna? De kanske vi kan få över på vår sida om vi slänger till dem något gott. Nu kände de sig genast bättre till mods och tant Blå stämde upp i sin favoritsång; ”för ha ha ha, nu går de så bra, för Andersson och Petersen och Lundström och jag”
Sagt och gjort: L-ingarna inbjöds och Bing och Beng kom genast, de var inte nödbedda. De såg framför sig ett gott liv i korridorerna på stadens rådhus. De kanske också kunde få ett eget rum uppkallat efter sig, som farbror Brun hade fått.
Den missmodiga trion hade nu blivit en kvartett. Det gick en tid innan man hade hittat på vad alla skulle ha för sig, för det var ju viktigt att alla skulle ha en fin och välavlönad titel.
Tant Blå tronade vidare som högsta höns.
Farbror Gredelin fick ta hand om företageriet i staden. Det hade ju inte gått så bra tidigare där, men då hade ju han inte vetat att han haft ansvar för det.
Farbror Brun fick ta hand om skolan och kulturen. Han kunde ju så mycket om dessa frågorna; han hade själv gått i skolan och han visste också att biblioteket anordnade sagostunder som man säkert skulle kunna stoppa.
Men hur gick då för Bing o Beng?
Så här hade tant Blå bestämt; Bing skall få hålla i klubban och se till att fullmäktige röstar rätt. Beng får ta reda på vad som är demokrati.
– Det kommer säkert att ta tid, sa hon.
– Dessutom får du heta farbror Grön, sa hon till honom, då du är så ny.
Eftersom de nu var fyra stycken: farbror Grön, farbror Brun, farbror Gredelin och tant Blå som skulle dela på sysslorna så blev det ett behagligt liv för alla och Tant Blå stämde in i sin nya favoritsång ;
”Måndag träffas vi i ring, vi i ring, vi i ring
Tisdag ser vi oss omkring…….
Onsdag går vi ut och vankar
Torsdag åker vi och tankar
Fredag gör vi vad vi vill
Lördag stundar helgen till”
Beska Elskow