Organisationen har min fulla beundran
Det är en grupp människor jag visste mycket litet om. Men de är verkligen värda att omnämnas. Det är Missing people jag tänker på.
Men häromdagen fick jag lyssna till ett mycket intressant föredrag av en värdig representant.
Han berättade om deras verksamhet. Hur tusen och åter tusentals människor i hela Sverige slutit sig samman, för att leta rätt på försvunna människor, när så behövd. Minns jag rätt var det bortåt 9 000 anmälningar om någons försvinnande årligen. Tack och lov kunde många, många avskrivas omedelbart.
Men det återstod ändå fall, där även polisen bad Missing people att hjälpa till.
Med alla kanalers hjälp kallas medlemmar samman och inom två timmar skall hela sökarbetet vara igång.
Hur många hittar Ni vid liv? var det någon som frågade. Svaret blev 80 procent,
Deras organisation verkade vara mycket välorganiserad och en av de svåraste posterna hade föredragshållaren själv. Att hålla den nära kontakten med förtvivlade anhöriga, som pendlade mellan hopp och förtvivlan.
Hur bildades då denna hjälpsamma grupp? Jo, för sju år sedan, närmare bestämt 2012 var ett glatt gäng på väg till en fest, när de plötsligt stötte på en liten klunga människor med gula västar.
Förtvivlade människor som stod i begrepp att ge sig ut och leta efter, kanske en nära anhörig eller granne.
Det blev troligen ingen fest den kvällen för det glada gänget, men i stället växte Missing people fram ur denna händelse.
Organisationen har min fulla beundran.
Alva Johnsson
