Om kopplingen mellan maffia och morgonbön
Det finns intressanta och okända fakta om amerikanska gangsters och deras oväntade inflytande på svensk skola och svenskt kulturliv.
Man tog på 1960-talet bort morgon- och avslutningsbön i grundskolan eftersom undervisningen skulle vara icke-konfessionell. Men man visste inte vad man gjorde. Det var inte främst religion utan behovet av en stunds koncentration som inledning och avslutning på dagens arbete som var det viktiga vid bönestunderna. Det - omedvetna - behovet av dessa minuter av koncentration var i realiteten starkare och viktigare än det religiösa behovet, även om ingen, allra minst skolmyndigheterna, var medveten om det.
Till sist lyckades dock skolan utrota såväl den västerländsk-kristna normbildningen som tillgodoseendet av ögonblick av koncentration inför och efter en uppgift.
Samtidigt inträffade på andra sidan Atlanten vissa händelser som till synes kunde te sig helt orelaterade. En av de fem stora maffiafamiljerna i New York, Colombofamiljen ledd av Joe Colombo, fick kontrollen över filmindustrin i Hollywood och senare hela USA.
De mäktiga filmbolagen hade framgångsrikt motsatt sig bildande av fackföreningar bland skådespelare och scenarbetare. De som fanns saknade i stort sett makt. Där fanns nu ett vakuum som fylldes av ett par skurkar, Willie Bioff och George Browne.
Med de vanliga metoderna av skadegörelse och hot fick de den stora biografkedjan Katz i Chicago att börja betala för beskydd (se Robin Cross & John Marriot: The world’s greatest Hollywood scandals, Octopus Books, 1989, 1994 edition). Om man inte betalade ”fattades” viktiga delar av filmer som spelades på biograferna, eller så kördes de baklänges.
Så fort Colombofamiljen fick reda på detta begärde man och fick (via Al Capone) hälften av det såta parets inkomster. Genom valfusk fick man kontroll över IATSE, the International Alliance of Theatrical State Employees, och fick en plattform för utpressning av filmbolagen. IATSE:s länkar med maffian kvarstod även sedan de båda fått åtta och tio års fängelse för skattebrott.
Maffian hade faktiskt börjat gå in och finansiera kvalitetsproduktioner, till exempel Gudfadern. Men man kunde inte bortse från de pengar som låg i produktionen av skräpfilm. Man ville dock inte själva framstå som involverade i den undermåliga filmindustrin utan en viss Louis Peraino och en Gerald Damiano stod i stället för maffians räkning bakom en mängd produktioner.
Den onaturliga och osexiga Deep Throat och den vedervärdiga Motorsågsmassakern var bland de många motbjudande filmer som dessa skurkar producerade.
Hemma i Sverige hade skolmyndigheterna nu skapat ett vakuum i normbildningen. Myndigheterna hade ju inte tänkt på att den kristna etiken inte bara var religiös, utan grunden för hela västvärldens kultur och etik. Analys var inte myndigheternas starka sida.
Besluten om att ta bort morgon- och avslutningsbön var inte rationellt utan känslomässigt och ideologiskt (socialdemokratiskt och liberalt) styrda. Många barn, särskilt till dubbelarbetande invandrarfamiljer, fick skräpfilmer och skräpvideon att roa sig med när de var ensamma. Barn och ungdomar har ett starkt behov av normer, och när skolan abdikerade ryckte i stället den amerikanska maffiabaserade skräpkulturen in.
De som satte mig på spåret var ett par högstadielärare som var inne på Lärarhögskolan för speciallärarutbildning. De hade kunnat iaktta de här fenomenen på nära håll. För den som händelsevis funderat över vilken kultur som kan producera blodigt och groteskt överdrivet våld, våldspornografi och hårdporr så är det inte enbart den amerikanska kulturen som sådan, den är ju en gammal våldskultur, utan även en cynisk kriminalitet.
Rotlöshet och normlöshet präglar fortfarande till stor del det svenska samhället och dess ungdom, som ett arv från tanklös reformiver.
I centrala språkprov måste det finnas mycket konkret information så att det finns underlag för såväl rätt svarsalternativ som distraktorer. Det här upptäckte dåvarande skolkonsulenten Svane Hjelmström och jag då vi utarbetade prototyperna till de centrala prov som fortfarande, efter snart 50 år, med vissa förändringar används på gymnasiet.
En senior lektor i franska och engelska var på 1960-talet medlem i expertgruppen för centrala prov i språk. Hon lämnade ofta in förslag till provtexter. De var alltid odugliga för provändamål. Det var tomma, lätt romantiska texter utan innehåll där var och en kunde läsa in vad man kände för. En sorts projektiva test. Vi fick alltid underkänna dem vilket väckte ont blod hos lektorn och splittring och fiendskap i gruppen.
Jag har mot bakgrund av dessa iakttagelser senare observerat en tendens till att ju tommare, desto mer litterära anses böcker och filmer vara.
Det talas just nu mycket om James Gandalfinos (51) död. Han spelade maffiabossen Tony Soprano i en outhärdligt lång serie. Det hände absolut ingenting i den, det vara bara kvasifilosofiskt snackande. Den utnämndes också av Göran Everdal i TV1 till ”litterär”.
Det är därför Svenska akademin, med några få undantag, ser ut som den gör. Följaktligen fick vår tids största poetiska och musikaliska snille, Evert Taube, aldrig plats där vilket renderar akademin till platsen som evig tvåa i vitterhet.
Sensmoralen är att man bör tänka sig för mer än en gång, både när man vill införa oprövade förändringar i skolväsendet och när man utser medlemmar i Svenska Akademin.
