Nu börjar tragedierna synas

När man har hela livet framför sig? Kompisar, skolan, någon idrottsaktivitet, kärleken, drömjobbet. Ni känner igen det. Det är ju det ni tänker på. Det vi alla tänker på. Om man så bor i Sverige, Mali eller Sydamerika så är drömmarna och livsglädjen ungdomars gemensamma nämnare. Men den som var bland de 35 kurdiska ungdomarna som massakrerades i sydöstra Turkiet nyligen fick inte drömma. Eller leva. De där 50-60 åren som varje ung kille hade kvar brändes bort när turkiska F-16-plan släppte sina bomber över den lilla byn Ortasu, i den kurdiska delen av Turkiet. Ska vi blanda in lite iskall matte handlar det om minst 1750 år i människoliv som på en dag ställdes in – för att aldrig upplevas av de sönderbrända ungdomarna.

Det var ett misstag, man trodde att de var terrorister, någon slarvade med tipsen, någon tryckte på fel knapp, piloterna missade sina mål. Ursäkterna haglar lika tätt som bomberna men är bara mindre effektiva. Inbördeskriget i EU-kandidatlandet är lika aktuellt som när det inleddes för 30 år sedan – men det är först nu tragedierna börjar synas och kännas. Vi kurder i Sverige kan inte fira nyår med gott samvete medan våldet bara tilltar och skördar oskyldiga offer i de byar vi en gång kom ifrån. Jag har kanske gjort din dag jobbigare och mer dyster med denna korta text, som du läser i bussen, hemma eller på jobbet i den trygghet detta sjukt grymma land ger sina invånare. I den trygghet Turkiet inte vill ge sitt eget folk. Men det är för att vädja till den känsla för rättvisa som finns hos dig och som har gjort detta land till det vackra Sverige vi alla älskar. Så, svenskar, nysvenskar, gamla, unga, tjejer, killar, Sverige – höj era röster för byborna i Ortasu!