Morfars berättelse: ”Hoppas inte jag är till för mycket besvär”

”Jag ligger kvar i sängen på morgonen och väntar på hemtjänsten. Tankarna går: vem kommer idag? Har jag träffat den personen innan, vet personen något om mig, måste jag förklara allt än en gång?

Jag väntar och väntar men ingen kommer. Jag försöka att ta mig upp själv men märker ganska snabbt att jag inte fixar det på egen hand, känner mig så hjälplös.

Till slut kommer de, hemtjänsten. Rusar in med andan i halsen och svetten lackar.

'Förlåt att vi är sena säger de direkt, vi har det så stressigt!'

Den ”hälsningen” får jag i princip varje morgon. Det gör att jag känner mig ännu mer i vägen, känns som att de inte har tid att vara här och hjälpa mig. Jag känner mig som ännu ett objekt som bara ska ”lösas” så de kan få springa vidare till nästa.

De stressar igenom alla insatser som jag behöver hjälp med. Sen tar de snabbt på mig kläder som inte ens matchar, jag som alltid har varit så noggrann med min klädsel, skjortan är felknäppt och gylfen på byxorna är öppen men det hinner de inte märka.

Jag ska även få hjälp med mina mediciner. Hemtjänsten lägger medicinerna på tallriken och säger 'glöm nu inte att ta dina tabletter' och sen går de. Jag försöker så gott det går att få i mig tabletterna, jag råkar tappa en som åker under fåtöljen jag sitter i. Den får ligga kvar där för jag når inte den. Ser att det står en förpackning med brustabletter framför mig, är det mina? Ska jag ta dem, eller har jag tagit dem, jag kommer inte ihåg.

Tiden går och jag känner att min kateterpåse är full. Hemtjänsten ska ju komma snart så jag väntar att trycka på larmet, vill inte va till besvär.

Nu är de sena igen… Kateterpåsen håller på att sprängas och det gör så ont! Nu har jag inget val jag får trycka på larmet. De som svarar får reda på vad jag behöver hjälp med och jag får till svar 'vi är på väg vi är sena…'

När de väl kommit och tömt min kateterpåse ska de hjälpa oss med lunchen, eller ja de ska endast värma något vi har hemma, i mikron för något annat hinner de inte. De kan inte ens hjälpa mig att steka en korv.

Innan de springer ut igen frågar jag om de kan ta med mina sopor. Jag får till svar att 'nej det står inte i vår telefon att vi ska göra i dag så det får vänta'. Vi har inte tid!

Snart är det dags för kvällsmat, undrar vem som kommer nu. De ständiga tankarna snurrar i mitt huvud:

• Är det någon ny som kommer igen?

• Vet personen något om mig?

• Kommer de i tid i dag?

• Hinner de prata med mig en stund?

• Hoppas inte jag är till för mycket besvär.

• Jag ska inte fråga om något, för jag vill inte ta upp för mycket av deras tid.

In kommer ännu en ny personal som jag aldrig träffat. Hen ringer ens inte på dörren denna kväll, utan bara staplar in i vår hall. Min fru stöter på hen när hon går ut från köket och blir livrädd, inte visste hon att hen stod där. Ibland känns det som att vissa glömmer att detta är vårt hem, vår trygga plats i livet. Det ska väl vara en självklarhet att ringa eller knacka på dörren först innan de kommer in?

De värmer färdigmaten igen som vanligt. Fy så tråkig mat! Allt smakar samma sak varje dag. Personen är rädd för vår katt och ber oss att låsa in henne när hen ska komma. Men du är ju i vårt hem, varför ska vi låsa in det dyrbaraste vi har kvar? Den enda som dagligen ger oss kärlek och sällskap.

Nu är klockan 19:00, snart kommer hemtjänsten en sista gång för att hjälpa mig i säng. Enligt pappret ska de komma kl 19 men man vet aldrig om de kommer kl 19 eller 22. Det varierar från kväll till kväll, beroende på hur mycket de har på sitt schema.

Sen, när de väl kommer är det samma procedur åter igen, stress, stress och mer stress…”

Detta är en vanlig dag för min älskade morfar, skriver Emma och fortsätter:

Jag som anhörig gör allt jag kan för att han ska få en så bra sista tid i livet som möjligt. Men det känns inte bra när han blir behandlad på detta vis. Det är dags att vakna nu! Vården för äldre måste bättras och det nu!

Slutligen: till alla er eldsjälar som brinner för ert arbete inom hemtjänsten och som gör allt ni kan för de äldre – TACK!

Ge aldrig upp, fortsätt kämpa! Ni har ett av de viktigaste arbetena i vårat samhälle!

Emma