Miljö för lust att leva i Trelleborg
När vi på 1970-talet demonstrerade för en bättre värld, skanderade vi ofta: ”Samarbeta mera – inte konkurrera!”. Det tycker jag är en utmärkt tanke även i dag. Men tyvärr lever vi, förutom i en ”mansworld” och ”vinsthysterivärld” också i en värld där stenhård konkurrens premieras som den rätta och enda vägen för ”utveckling”. Denna cyniska inställning utesluter inte bara lust att leva och lära utan också det för mänsklighetens överlevnad så avgörande samarbetet!
Länsstyrelsen har än en gång sågat planerna på en ringväg med den suveräna motiveringen att vägen inte bara är onödig utan också skulle göra stor skada på kulturmiljön!
Men politikergubben Ulf Bingsgård (M) tycker att ”Länsstyrelsen motarbetar tillväxten”!?) och politikergubben Sten Björk (S) håller ett kusligt propagandatal om ”Viktiga gröna lösningar för hela befolkningen” (TA 28 februari). Bingsgårds och Björks ”samarbete” verkar det inte vara något fel på. – Än så länge. Det ena ”Beet” går i takt med det andra. Men Björk tänker sitta fyra år till, har han sagt till mig... (hm).
Människan utvecklades för många miljoner år sedan till att leva tillsammans i ”lagom” stora grupper. - Att samla mat och jaga eller röra sig tillsammans i rytmen av en trumma. Att samarbeta på åkern och ta en sväng om på dansbanan. Eller att med andra ”likasinnade” gå i marschtakt och sträcka upp höger hand snett upp i luften. Eller jublande närvara i en ”happy-clappy-gemenskap” i någon kyrka. Eller göra vågen när hemmalaget vinner en fotbollsmatch. Känslan när vi samverkar ”i takt” som en enhet, ger både fysisk och psykisk energi och tillit. (Läs gärna Lisbeth Sachs ”Tillit som bot” och Lars Trädgårdhs ”Den svala svenska tilliten: förutsättningar och utmaningar”). Beroende på vad det gäller, kan alltså samarbete bedömas som något ”bra”- eller något ”dåligt” Men för att uppnå gemensamma mål – är det oslagbart!
Det ledande språket som talas i dag är ”ekonomiska” (Läs gärna ”Den framgångsrika Ekonomiskan” av Björn Rombach (red)). Han menar att när en viktig fråga ska avgöras – såväl i våra organisationer som i samhällsdebatten – vinner nästan alltid en ekonom diskussionen. Det spelar ingen roll om motparten är en välinformerad, engagerad och kompetent yrkesperson eller en väl förberedd representant för en intressegrupp, ekonomen får ändå sista ordet. Konkurrens, vilket i samhällsfrågor oftast betyder ekonomisk konkurrens, kan i undantagsfall vara en sporre, men är för det mesta förkastligt. Både för individen, men också för (Sveriges) mindre kommuner. Hur ska till exempel våra egna Trelleborgsbutiker i centrum kunna växa och frodas med bokstavligt talat mördande konkurrens om kvantitet och låga priser från de stora opersonliga ”kedjorna” som kallt beräknande ”smyger” sig på oss?
För att bli starka nog att kunna besegra ”Di store” (läs gärna ”David och Goliat – Konsten att slåss mot jättar” av Malcolm Gladwell) och bygga en framgångsrik, kvalitativt hel kommun i ordens rätta bemärkelser, måste alla både tjäna på samarbetet och bidra till det. ”Miljö(n) för lust att leva i Trelleborg” måste alltid prioriteras och alltid sätta ”Människan i Centrum”.
