Människor faller mellan stolarna
Man utnyttjar anhöriga (frun), de är ju ”gratis” arbetskraft, kostar inget för kommunen.
Maken fick stroke i december i fjor och skickade hem till jul. Jag fick hjälp av familjen över helgen, sedan kom vårteamet i 14 dagar och det fungerade bra.
Säng fick vi ordna själva, men rullator, duschstol samt toasits beviljades.
Han insjuknade på nytt och hamnade på sjukhus, först i Malmö och sedan i Trelleborg och fick sedan komma till ett korttidsboende. Upprepade flyttar skapade förvirring som i förlängningen gjorde honom aggressiv – inte undra på. Korttidsboendet upplevde han som ”dödens väntrum”.
Vid hemgången fungerade det bra första tiden, trots fler nattliga väckningar. Jag har inte sovit en hel natt på en månad, det tar på krafterna, speciellt när man är äldre. Hemtjänsten har varit, underbara – fina flickor. De har hjälpt oss morgon och kväll samt dusch två gånger i veckan. Larmet fungerar, men det låter!
Så den sista besvikelsen. Maken blev sämre men jag ville inte riskera att han skulle behöva flyttas runt igen så jag avvaktade att det skulle vara öppet på akuten i Trelleborg. Där konstaterades att han behövde vård – inte sjukvård!
Nu kämpar vi på här hemma med ett ”kolli” som är sängliggande. Det krävs två personer för att få upp honom på toaletten. Var finns de mänskliga rättigheterna när det gäller äldrevården? Så här har det blivit när regionen tar hand om sjukvården och kommunen hemvården. Vissa hamnar mellan stolarna!
Vi kan bara hoppas att vi får en plats på ett äldreboende för honom nu, han behöver väl inte lida mer? Men vi ska inte klaga – vi bor ju i Sverige, ett rikt land. Hoppas att den här historien är ett undantag!
Fru
