Livet ska inte vara en rättegång där kommunen är motpart
Som exempel kan nämnas: Utgångspunkten för hur äldrevården skall bedrivas är socialtjänstlagen.Verkställighet av beviljad vård skall ske i överenskommelse med vårdtagaren. Detta gäller inte i Trelleborg. Här bestämmer kommunen ensidigt efter egna principer.
I min värld betyder kommunens inställning i förhållande till den enskilda samhällsmedborgaren: ”Var tyst. Kommunen bestämmer själv. Medborgaren begriper inget”.
Hur länge skall denna uppfostrande attityd få lov att fortgå? Krävs det en rättslig prövning för att avgöra huruvida kommunens offentligrättsliga principer går före svensk lag?
Jag läste med glädje häromdagen en artikel i TA om en kvinna, Lisa Syrén Mandelkonvalj, som inte accepterat kommunens autonomi, utan slagits för sin sons rätt i skolvärlden. Den pojken är lyckligt lottad som har en juridiskt kunnig och orädd mamma.
Man kan konstatera att den offentliga sektorn är omgärdad av en mängd lagar. Ingen behärskar helheten utan åsikterna går ofta isär. Tjusningen med att utöva juridik praktisk är att parterna besitter i princip samma kunskaper. Vid tvister arbetar man ytterst medvetet om att det alltid finns två sidor av samma mynt. Och båda sidorna skall belysas.
Det är önskvärt att kommunen tog till sig tänkandet och lägger prestige och maktfullkomlighet åt sidan.
Livet skall inte upplevas som en rättegång där kommunen är motpart.
Gäst hos verkligheten
