Ledningens agerande är katastrofalt
Vill börja med att tacka Muh och Bäh för era välformulerade insändare (den 12, 18 och 21 november).
Jag insåg tidigt vad spjutspetsskolan skulle leda till, men kunde inte föreställa mig vidden av det hela.
Att ledningen struntar i sina anställdas välbefinnande är katastrofalt.
De vet inte att ett vykort, sms eller annat livstecken gör att man känner sig meningsfull.
Tillfrisknandet går fortare, det kallas empati, som i slutändan är bra för samhällsekonomin. Vet Barbro Melander hur fotfolket mår? Förebilderna, lärarna, för framtidens samhälle blir sjukskrivna.
Vilken pedagog står bakom spjutspetsteamet, vad använder vi för metoder ur pedagogisk synvinkel för att nå målet?
Föräldrarna är missnöjda med sättet att dela upp klasserna till mentorerna. Dialogen klasslärare-mentor fungerar inte. Listan kan göras lång.
Vem bryr sig om de som blir sjuka, varför slutar folk i kommunen? Finns det någon spjutspetsledning som bryr sig? Eller fotfolket är utbytbart?
Satt en kväll och skrev julsagor. Följande saga ploppade upp i huvudet.
Det hände sig på den tiden att hela skolan skulle spjutspetsas. En stark krigare kom till landet och folket förändrades.
Nu var inte människorna lika inför härföraren. Hirarkin spred sig bland folket, små ledare utsågs och fick mer lön och mer makt. De skrämdes att lyda härskaren blint. Empatin var som bortblåst.
En farlig tid väntade, de svaga och de starka utplånades, kvar fanns den ja-sägande massan. De som tänker själva straffas. Spjutspetsarna viner i luften, den rödlappade Amasonen styr sin här med hjärnhand (tvätt).
Hela skolan är en krigszon. Fotfolket väntar på frälsaren, kanske är det Muh eller Bäh.
Modiga människor som vågar ta strid. Med pedagogiska kunskaper och glödande pennor krossar de spjutspetsen. Sakta kan lugnet lägga sig till glädje för alla.
Kram till alla pedagoger. Ge inte upp!
Nöff, gammal Söderslättsgymnasieelev
