Jag känner mig lurad på något sätt

Det är fullständigt självklart för varje sunt tänkande människa att sträva efter rättvisa. Spi står för seniorpartiet, det vill säga pensionärer som blivit för gamla och orörliga för att fortsätta slita i grottekvarnen på grund av smärta i nacke och rygg och som successivt fått minskad rörlighet i lederna.

Detta är oftast en följd av vårt naturliga och nedärvda naturliga solidaritetskänsla, som våra föräldrar tutade i oss. "Du ska göra rätt för dig och slita i ditt anletes svett." Det gjorde vi också. Med viss stolthet dessutom. Vi hade en yrkesstolthet och en yrkeskodex som tvingade som tvingade oss att försörja både oss själva och många gånger även våra anhöriga, till varje pris. Bidrag visste vi inte vad det var. Visst. Det fanns även då några som levde på sin pappas apanage, men de var absolut inte lika många som i dag profiterar på oss, äldre, som en gång gjorde det möjligt för dem genom vårt hårda arbete och ohälsa.

Jag hoppades, i min enfald, att det skulle bli en förändring till det bättre efter valet. Men blev återigen besviken. Jag trodde att jag hade träffat rätt när jag valde spi, som i sitt manifest arbetar för att – "Diskriminering av äldre ska jämställas med annan diskriminering. Pensionerna ska räknas upp med de 10 procent som förlorades under 1990-talet och uppräkningen för övrigt sker så att "köpkraften" inte går förlorad. Fler poliser ska anställas och rättsväsendets resurser ökas!"

Jag kan inte påstå att jag ångrar mig, men det känns som att jag blivit lurad ändå på något sätt. Den förra regeringen startade klappjakt på oss pensionärer och nu tar den nya så kallade alliansen, på regeringsnivå över stafettpinnen och spurtar vidare mot målet som innebär att vi, som en gång byggde upp det här landet, jagas vidare mot ättestupan och förnedringen som det innebär att bli gammal.

Detta har inte med spi:s program att göra, egentligen. Vi har ingen möjlighet att påverka den så kallade alliansens nya utspel att strypa pensionen för alla de som kämpade för rättvisa och solidaritet.

De som nu fått makten att krossa våra drömmar om en dräglig ålderdom, har verkligen lyckats i sitt uppsåt.

Förmodligen har deras egna upphov haft tillräckligt med medel för att kunna ge sina avkommor skatteplanering och andra möjligheter till ett gott liv. Men det har inte vi som inte blivit födda med silversked i munnen och inte haft "gåvorna" som behövs för att få tillgång till "gräddfilen". Vi får nu betala för vår förhoppning om rättvisa för alla.

Nu är jag själv så pass gammal och dessutom hjärtpatient, och kan inte ha för stora förhoppningar om att se några förbättringar. Men, jag har en vädjan inför det nya året: alla ni självgoda makthavare – tänk om! Det är inte rättvist att snuskigt höja er egen lön samtidigt som ni gör det så gott som omöjligt för oss pensionärer, som byggt upp det här landet med hälsan som insats, att slippa oroa oss varje dag för att åtminstone kunna äta oss mätta och kunna betala vår hyra. Som också ökar. Liksom alla fasta avgifter.

Ove Jönsson, 30-talisten