”Ingen kan må bra så som det är nu”
Det var inte brukligt att anställa en anhörig. Men jag var 17 år. Jag var van att sköta om min lilla mamma. Jag behövde jobb och mamma behövde omvårdnad.
De kloka kvinnorna i socialtjänsten beslutade sig för att göra ett undantag.
Jag hade en liten son och som den naturligaste sak i världen var han med mig när jag hjälpte hans mormor.
Efter ett tag blev jag uppringd av hemtjänst handläggaren Ann-Britt Andersson. Hon undrade om jag var intresserad av att jobba hos fler vårdtagare.
Jag svarade: ”Gärna men det går ju inte. Jag har ju min lille son.”
”Vill du hjälpa oss. så hjälper vi dig”, svarade Ann-Britt. ”Vi fixar så du får dagmamma till din son.”
Gissa om jag blev glad? Jag kunde jobba mer med det jag älskar mest och samtidigt tjäna lite mer pengar.
På den tiden var distrikten för hemsamariter små och begränsade. De sköttes med den äran av skickliga biståndshandläggare. Alla hade de ansvar för sitt lilla distrikt. De hade både tid och ork att sitta som spindeln i nätet och få allt att fungera.
”På den tiden var distrikten för hemsamariter små och begränsade.”Mona Hägg
Sagt och gjort jag började. Mina nya tanter och farbröder bodde alla på cykelavstånd. På den tiden fick man arbetsinsatsen i timmar. Man hade verkligen tid att utföra sitt arbete. En del hade bara hjälp med städning. En del hade dessutom hjälp med matlagning. Man handlade den ena dagen. Och nästa dag lagade man maten.
Min mamma och mina andra tanter fick uppleva att maten blev tillagad. De fick känna doften av nystekta köttbullar. De fick äta i lugn och ro. Allt arbete kunde vi göra med värdighet.
Samma vårdtagare vecka efter vecka. Man kände sig ofta som en i familjen. Våra hemtjänstassistenter fick jobba med sina små områden. De omgav sig med samma hemsamariter år efter år. Och allting fungerade lugnt och stilla.
På den tiden var det roligt att jobba. Både för oss hemsamariter men även för hela organisationen runt oss. Vilken underbar organisation det fanns då.
Blir ledsen för allas skull när jag ser och hör hur det är organiserat i dag. Ingen kan må bra så som det är nu.
Det vore kanske inte helt fel att gå ”Tillbaka till dåtiden”.
Mona Hägg
