I Trelleborg tar man mer hand om palmer än om människor
Jag har varit sjukskriven med sjukpenning i över fyra år. Sjukdomsbilden går jag inte in på här.
Jag har väldigt låg sjukpenning som tvingat mig att ansöka om försörjningsstöd hos kommunen.
Nu har jag en dyrare lägenhet än vad kommunens normer bifaller och jag kan inte flytta, varför går jag inte heller in på här, med det finns en anledning till detta…
Därmed är det så att jag får leva på mellan 300 och 400 kronor i månaden till mat och annat man behöver. Detta är tufft. Ingen klarar detta.
Att få hjälp och stöd är svårt. Bifallen bestäms av algoritmer och det är faktiskt inte förankrat i lagen!? Trelleborgsmodellen…
Så en dag ringde jag diakonin och fick besöka dem och berätta om min situation. Så innan påsk hämtade jag en jättefin matkasse där. Vilken tur att dessa hjältar finns!
”Då reflekterar jag över en sak – hur kan kommunen lägga så mycket pengar på dessa skabbiga palmer som får ha det varmt och fint och får omsorg under hela vintern, när det finns samhällsmedborgare som inte har boende, utan bor på gatan och fryser?”61:an
Här öppnade sig en ny värld för mig. Så många det är som behöver hjälp med mat i den här kommunen, så många som lever vid sidan av samhället. Herregud!
Då reflekterar jag över en sak – hur kan kommunen lägga så mycket pengar på dessa skabbiga palmer som får ha det varmt och fint och får omsorg under hela vintern, när det finns samhällsmedborgare som inte har boende, utan bor på gatan och fryser?
Avslutar med att berätta att jag fått avslag på fortsatt sjukpenning och att försäkringskassans bedömning är att jag är fullt arbetsför och ska därför bli arbetssökande igen. Hur det nu ska gå till?
Upplever att samtalen med försäkringskassan är som att tala med en papegoja. ”Nu har vi tagit detta beslutet. Nu har vi tagit detta beslutet. Nu har vi tagit detta beslutet.”
Det är bara att rätta sig efter dessa kanske färggranna aror.
61:a
