Gör kyrkogården avskild och lummig igen

I dag är det Fars dag och jag är ledsen. Min far finns inte längre med mig och vår familj i detta liv. Han dog alltför ung och plötsligt. Han rycktes oväntat från oss.

När jag i dag stod vid hans grav kände jag mig ledsen, liten och vemodig. Samtidigt kände jag mig iaktagen och egendomligt utsatt. Jag kände mig dum när jag stod där i min sorg och lät tårarna falla. Kaffedrickande människor i fönstren på de nybyggda husen runt Nya kyrkogården i Vellinge tittade på mig.

Inget skyddar mig längre, ingen grönska, inga träd, inget som jag kan dölja mina tårar bakom. Jag kände mig dum när jag mötte deras ansikten endast ett fåtal meter från gravplatsen.

Varför informerade inte Vellinge kommun oss om hur kyrkogården skulle ändras när vi begravde pappa? De anhöriga till andra begravda på samma del av kyrkogården har heller inte blivit informerade och många känner likadant. Ingen av oss hade låtit våra älskade vila där om vi hade vetat.

Vi vill inte ha pappa på denna kala och utsatta plats där vi inte ens kan sörja och sakna honom ifred. Är det en pengafråga så kan vi och övriga anhöriga bidra så gott vi kan ekomoniskt för att göra kyrkogården avskild och lummig igen. Men ingen har ens frågat oss, ingen bryr sig.

Vi hoppas att de som bestämt hur kyrkogården ska se ut en dag själva får ligga som de bäddat.

Familjen