Ett självklart och obehagligt inslag i Trelleborgs stadsbild

Min personliga åsikt är av den art att man aldrig ska vända blicken ifrån de små problemen bara för det finns stora; mitt nageltrång gör fortfarande ont även om min granne lider av cancer; mitt radonproblem skapar fortfarande klåda och problem för mina luftvägar även om andra människor på andra sidan jordklotet är hemlösa. I denna insändare utgår jag från de små tingens lisor.

Sommaren 1996 reste jag i goda vänners lag till Prag, denna anrika och underbara stad, en stad jag besökt sedan tonåren men denna sommar hade stadsbilden förändrats, olyckligtvis till det sämre beroende av framför allt ekonomiska faktorer; drygt ett halvt årtionde senare fick jag, på första parkett betrakta effekterna av den fria marknadens baksida, denna tvångsmatning som för tankarna till franska gåsleverproducenter. Vart hän man vände sig häpnade jag av den skamlösa öppna prostitutionen med företrädare från bland annat Slovakien, Ukraina, Vitryssland. Likt desperata, törstande vampyrer antastades jag och mitt sällskap ständigt av unga kvinnor från arla morgon till sena nätter av deras jakt på pengar. De kunde blockera ens väg eller dra i ens kavaj och på knagglig engelska och tyska, med påtvingade, gula leende presentera sin sales pitch: ”Sex…? Very cheap sex…? Ich liebe dich, 80 dollars…”

Min slutsats är att dessa stackars kvinnor hamnat på gatan som resultatet av en chockartad omställning i det rådande ekonomiska läget.

Ett årtionde senare tycker jag mig känna igen samma beteende i centrala Trelleborg men den här gången är det inte sexuella tjänster som marknadsförs på ett snarlikt sätt utan mobila abonnemang.

Jag är fullt medveten om det hårda ”dog-eat-dog”- klimatet i dagens samhälle och att dessa gårdfarihandlare och bettlare i telekommunikation endast tjänar sin hallick för att klara uppehället och att detta är ett långt bättre alternativ än att hacka sig fram i tillvaron genom att lyssna på arbetsförmedlingens tjat i kombination med att ta SMS-lån för att kunna betala månadens räkningar.

Men någonstans måste det finnas gränser för hur dessa säljare agerar. Jag ska här ge några exempel på totalt haveri i affärsetik. 2005 flyttade jag till Trelleborg och lyckades på kort tid ordna en bostad i centrum; jag blev granne med köpcentrat Valen med det naturliga resultatet att större delen av mina vardagliga inköp just kom att ske här och fyra år senare har lite förändrats i den frågan förutom de stegrande angreppen av aggressiv marknadsföring.

I och med att jag dagligen rör mig inne på Valen har jag bland annat noterat följande: Diverse telekomjättar skickar ut en duo som under några dagar försöker jaga rätt på eventuella kunder, det är sällan samma duo två dagar i rad, men retoriken är alltid den samma. Men det slog nog alla rekord i dum blindhet, när min kamrat och jag inom loppet av tio minuter blev tillfrågade två gånger.

Nu är det dags igen, de har själva förlorat geisten, det verkar som om de tillfrågar eventuella kunder för att uppfylla en personlig tillfredställelse i visavi yrkesetik (vilket nog inte tillhör den här branschen).

Jag har sett dessa säljare blockera vägen för damer med rullatorer, förra månaden såg jag två yngre män fullkomligt dränka två mellanstadietjejer med charm och glimten i ögat för att prostituera ut abonnemang; jag stannade upp och höll mig dold för att just höra konversationen. Personligen har de gått bakom mig och generat mig inför hundratals kunder under rusningstid genom att högljutt undra hur jag sköter mina telefonvanor, de har fnyst och betraktat mig argsint eftersom jag inte är intresserad.

Och de försöker med de billigaste av knep som de antagligen fått lära sig av på tio timmar av någon skamligt högavlönad konsult.

Detta inträffade idag. Jag funderade på att ta en lång omväg hem för att istället ta den kortare vägen genom Valen till min bostad men eftersom väderleken inte är den mest angenäma klev jag in från Algatan, stannade upp, tog ett djupt andetag, på tio meters avstånd visste jag var nedslaget skulle slå. Varje steg närmre och ett påklistrat leende glänser, den intränade studsen i stegen, ögon glittrande av eventuell provision; horet inleds på tre meters avstånd med ett sarkastiskt Min Herre… på klingande söderkisdialekt.

Uppskattningsvis har jag erhållit samma fråga cirka 200 gånger de senaste två åren. Vi trelleborgare som bor centralt (och jag vågar nog tala för andra här) börjar bli mäkta trötta på detta ständiga tjat, detta ohyggliga inslag i stadsbilden.

Effekterna blir:

1. Jag drar mig för att gå att handla på Valen.

2. Om detta är en del i ett slags PR-kampanj har det samma motsatta effekt som TV-reklamen, man skiftar kanal.

3. Överexponeringen av dessa varumärken skapar aversion inte attraktion.

4. Om jag vill köpa en tjänst söker jag upp den som tillhandahåller den, inte tvärtom.

5. Trivselmässigt är det förödande.