En lärares vardag

Tack för alla engagerade insändare som försöker bringa klarhet i lärarnas situation på Trelleborgs skolor. Jag vill bidra med ett par rader som ytterligare belyser vår kluvna och ofta hopplösa sits.

Spjutspetsskaparna påstår att de har gett oss mer tid till eleverna. Rätt, men bara till dem som vi är mentorer för. Jag ifrågasätter inte denna nya uppgift, men man har glömt att en lärare är ansvarig både pedagogiskt och socialt för alla elever man undervisar och möter på skolan. I mitt fall är det fråga om 77 elever i engelska och 42 i svenska, som jag måste hinna med att bemöta på både den pedagogiska och sociala planen. Särskilt om dessa går i årskurs 9 och sliter för sin framtid.

Utrymme till detta har vi inte längre. Tid så kallad tillgänglighet, tid som tidigare inte var schemalagd, tid avsedd till bland annat elevkontakt har tagits ifrån oss. Men inte skolvardagen. Eleverna fortsätter att söka upp oss dagligen. De prövar sina vingar, de testar gränser, de utmanar oss. De är människor som inte går att programmera, deras beteende går inte att schemalägga. De måste bemötas spontant i just det ögonblicket då de behöver oss. Och detta ingår i en lärares vardag. Detta går inte att schemalägga!

Nu, när all vår tid slukas av dokumentationen av allt vi gör, av schemalagda möten med enskilda elever, av det pedagogiska arbetet, undrar jag var ska vi ta tid till att vara där för eleverna? Jag kan stolt visa mitt schema, det är fulltecknat, jag har inte en stund över till annat än de redan planerade aktiviteterna. Och det är godkänt av min chef, som har samlat in våra respektive schema för att kontrollera att vi gör det vi blivit ålagda.

Så nu är vi schemalagda, nu jobbar vi. Barbro Melander och gänget kan gratulera sig att äntligen fått lärarna på plats. Men en sak har de missat. Om vi följer våra scheman, så hinner vi inte vara medmänniskor. Om vi däremot inte fullföljer arbetsuppgifter enligt våra scheman och ägnar oss åt eleverna, så hinner vi inte med det pedagogiska arbetet. I båda fallen är det eleverna som blir lidande, och lärare går i väggen av frustration att inte hinna med.

Ska vi börja låtsas att vi inte ser när konflikterna pågår, och bara går förbi för att hinna med de schemalagda uppgifterna? Var det menat att vi ska avfärda våra elever när de behöver oss utanför den tid som är avsedd för mentorsamtal?

Nej, det tror jag inte ni vill. Inte jag heller, varken som lärare eller som förälder. Som lärare vill jag göra ett bra jobb, som förälder vill jag att mitt barn känner sig tryggt och får ett bra bemötande av sina lärare.

Vem som helst kan räkna ut att vi inte kan göra så med ett gott samvete. Så vi fortsätter att bemöta våra elever så som vi gjort innan "spjutspetstiden". Men då uppstår frustrationen. Vi hinner inte. Denna höst har jag för första gången i min lärarkarriär kommit till lektioner oförberedd och klarat mig enbart på rutin. Men hur länge håller detta? Jag kan inte till fullo beskriva min frustration och ilska över detta. Jag kan inte hellre lämna 107 av mina 119 elever i sticket, bara för att jag blev tilldelad tid till 12 av dem. Det är alla elever jag vill arbeta med och för, men det är administrationen och andra uppgifter som slukar min tid.

Ni påstår i ett "Öppet brev" till allmänheten att "spjutspetsskolanär den mest genomarbetade" förändring av skolan i Trelleborg. Jag ifrågasätter detta. På vilka grunder har ni byggt upp detta fantastiska luftslott? Vilka förundersökningar har ni gjort av Trelleborgs skolor innan ni inledde alla dessa förändringar? Barbro Melander, när har du senast varit verksam i skolan? Vilken är din verklighetsbild av dagens ungdom och lärarnas arbete? Varför fick vi inte vara med att utarbeta den nya organisationen?

Nödrop från högstadiet