Den ansiktslösa propagandan
Vilka inlägg. Vilket engagemang, vilken kunskap, vilka fritänkare! Det är detta som kallas folkbildning.
Vad händer i ett system när man börjar ge sig på de egna medarbetarna eller medborgarna?
Uttalat förakt, om än ej nerskrivet, är en form av kränkning. En ledande person må tycka vad den vill men får absolut inte uttala sitt förakt så som det vittnas om i TA (den 3 december). Då riskerar vi en medveten förskjutning av värderingar och normer, en "ny värdegrund" som tillåter makthavaren eller chefen att uppträda på ett sätt som tidigare inte var acceptabelt.
När det nu ventileras ett vältänkt och välformulerat motstånd mot spjutspetsskolan och det dessutom verkar finnas en ganska stor opinion bakom så har jag saknat ett tillmötesgående från de ifrågasatta. I lördagens TA (den 3 december) kom så äntligen ett skrivet ord från makthavarna. Jag kanske var naiv när jag letade efter ett datum för möte, någon slags "hearing".
I stället är detta "öppna brev" närmast formulerat som en propagandaskrift som för tankarna till en helt annan tid, i ett helt annat land.
Hur hanterar de ledande egentligen makten? Har man helt förlorat medkänslan i maktfullkomlighetens berusning? "Elittänk", allt annat ses som ett uttryck för svaghet? Svaghet som riskerar bli något som bara är värt vårt förakt? Föraktet för medelmåttan och föraktet för "dom andra"? "Dom" som inte ställer upp på "våra" normer. "Dom" som inte är som "vi". Dom som exkluderas. Demokrati är inte lika med fåvälde. Om den så är aldrig så överens över partigränserna.
"Det är ett välkänt faktum att när en organisation är stadd i kraftig förändring, är det naturligt att reagera med oro för det nya", citat ur det Öppna brevet. Det är också ett välkänt faktum att förändring innebär förlust av förutsägbarhet. Och är det något vi människor, inte minst våra barn, behöver så är det just förutsägbarhet. Försvinner den blir vi stressade. Att kallt konstatera att man medvetet utsätter människor i sin organisation för stress och sjukskrivningar är cyniskt och vittnar om ekonomiska lösningar som helt friställts sitt sociala ansvar. Det är allvarligt.
När jag nu väger inläggen i den öppna insändardebatten mot det öppna brev – det ansiktslösa propagandainlägg, som långt om länge kom så vill jag, som förälder till barn i spjutspetsskolan, att ni som håller i trådarna nyanserar er lite och ändrar takten. Jag dansar gärna er dans men marscherar gör jag aldrig. Och det vill jag inte heller att mitt barn ska lära sig.
Förälder till barn i spjutspetsskolan
