Bilder ur skolverkligheten

Jag tillhör inte de som känner sig bittra och misshandlade av omorganisationer, utan tycker att det är ganska bra att man sätter fokus på skolan och vill sätta höga mål för verksamheten. Jag tror att jag är en rätt så "vanlig" lärare på det viset. Däremot ser jag också hur arbetsbördan i stort ökar, i takt med att barnens behov och föräldrarnas och chefernas krav ökar, på en redan tungt belastad yrkeskår där den egna, höga ambitionsnivån ofta ställer till problem (hur det nu kan vara ett problem?!).

För att då tydliggöra för alla som inte jobbar i skolan (men kanske har sina barn där) vad som händer "i verkligheten" när inte chefer eller politiker lyssnar och tar lärarnas synpunkter angående arbetsbörda (d v s ökar personaltätheten) på allvar, vill jag gärna göra följande beskrivning:

Dygnet har bara 24 timmar, alltså måste den lärare som inte hela tiden vill vara en "gnällpelle" hitta egna vägar ur berget med uppgifter. Det gäller då att hitta sätt som inte märks alltför mycket. Har man jobbat några år kanske man inte lägger alltför mycket tid och kraft på betygssättningen. Att nagelfara kvalitet i elevarbeten, väga, jämföra – det hinns inte med, hur fel kan det bli egentligen? Vi har ju ändå bara typ tre betyg att välja på, och de flesta är ju ändå rätt självklara, eller? Alltför många inlämningsuppgifter funkar inte, hur ska man hinna rätta? Men, säger någon insatt, de lär sig skriva genom att skriva, ja men kom igen, hur många elever/föräldrar har egentligen koll på hur mycket man måste skriva då? Vi läser böcker på lektionerna i svenska, har högläsning i längre sjok i SO - fint då är den lektionen planerad, så hinner jag mejla läxorna till Kalles mamma, ringa till föräldrarna till Lisa som inte dyker upp på lektionerna och prata med Lasse som skickar kränkande sms till Fia på lektionstid. Gör jag dessutom en uppgiftsstencil med vad eleverna ska göra varje vecka, så vet de det även om jag måste vara med på en elevvårdskonferens samtidigt som jag har lektion. Oj då, ligger den uppsatshögen där! Nu är det två månader sedan jag samlade in den, jag kan lika gärna arkivera den i papperskorgen, eleverna har säkert glömt bort den.

Det är också på grundav ovan som föräldrar ibland reagerar på att vissa lärare gör si medan andra gör så. Var och en måste prioritera på sitt vis för att överleva och därför kan det ibland bli lite olika. De allra flesta gör dock sitt bästa med elevernas bästa för ögonen.

Exempel på händelser som kräver visst kringarbete kan vara elev som misshandlar annan elev, elev som spottar mot kollega, elev som skriker "jävla blatte åk hem", elev som sexuellt trakasserar annan elev genom att "tafsa". Ingen av nämnda händelser är dock ovanliga eller föranleder några extraordinära åtgärder, tyvärr. Varför då, undrar du kanske? Ja, en polisanmälan vore kanske på sin plats, men vad händer sen? Inte mycket. I elevernas och lärarnas vardag händer ingenting. Allt återgår till det vanliga tills något nytt inträffar, och då pratar vi om dagar, ibland timmar.

Nu undrar säkertnågon varför man inte prioriterar genom att bara strunta i de elever som inte bryr sig och förstör och i stället ägnar sig åt dem som vill nå höga mål eller de som vill men tycker det är svårt? Därför att det inte går. De som inte vill sköta sig är i klassrummet och förstör för övriga. De går inte ut, de får inte gå ut därför att någon då måste ansvara för dem, och hur mycket jag än vill kan jag bara vara på ett ställe åt gången. Någon "annanstans" att undervisa dessa elever i mindre grupp eller dylikt finns inte. Därför ägnar jag, som ändå upplever mig som en lärare som har relativt goda relationer till mina elever, mer tid åt att tjafsa med trotsiga elever än åt att hjälpa de dyslektiska (med läs- och skrivsvårigheter) eleverna som sitter tysta och kämpar för att nå godkänt och ta sig in på gymnasiet. Men vad gör jag? Ser, lider, blir frustrerad och lägger ut lite extra tid utanför lektionstiden för att kompensera åtminstone lite, men då måste jag prioritera bort annat… och allt börjar om från början.

Jag vill avslutningsvisvara tydlig med att lärare på heltid arbetar 45,5 h/vecka (för att "jobba in" sommarlovet), tio av timmarna kan förläggas i hemmet. Det är alla dessa timmar jag räknat in i beskrivningen ovan. Inte någon månad snittar jag mindre än tio timmars hemarbete/vecka. Elever som inte når målen ska ha åtgärdsprogram, alla elever ska ha ämnesrapporter av alla lärare i alla ämnen minst en gång/termin. Ska jag låta eleverna läsa en bok är det ganska bra om jag åtminstone någon gång hunnit läsa den själv för att kunna diskutera den med dem (de böcker jag läste med klasserna för tio år sedan börjar kännas lite daterade…).

Eleverna är människor som, förutom att de fyller ut hela kunskapsspektret, bär med sig berättelser om skilsmässor, dödsfall, mobbning, ångest, anorexia, stress och åtminstone kan inte jag i alla lägen då säga: - Du, gå till kuratorn och se om hon har tid, jag ska faktiskt rätta de här proven. Men det är förstås mitt problem - som kanske leder till att jag en dag går in i den berömda "väggen"… Men än är jag inte där, jag kämpar på och hoppas att så många som möjligt, elever och föräldrar i första hand, ska vara åtminstone hyfsat nöjda med det arbete jag lägger ner, trots alla bortprioriteringar jag tvingas till.

Fler mänskliga resurser behövs på våra grundskolor – inte för lärarnas skull, utan för elevernas!