Betala efter förmåga och få efter behov

Det tycks råda några missförstånd angående själva frågan. Min kritik har ingenting med kostnaden att göra. För vissa är en tusenlapp ingenting, för andra är det en oöverkomlig summa. En del har ett barn, andra har kanske fyra barn som skall igenom gymnasiet. Tusen kronor per termin gånger fyra barn gånger sex terminer. Tjugofyratusen kronor. Nu böjar det likna någonting. Grundprincipen med skattefinansierad verksamhet måste väl ändå vara att man betalar efter förmåga och får tillbaka efter behov. Vården hade ju sett ganska konstig ut om bara höginkomsttagare hade varit kvalificerade för större operationer!

Sakfrågan har heller ingenting att göra med priset för mobiltelefoner. Ungdomars innehav av kapitalvaror bör inte styra priset på skolmaten!

Slutligen angående att få tillbaka skattepengar. Vad jag menar och härmed vill förtydliga är att det inte är rimligt att skicka en faktura på skattefinansierad verksamhet. Tvåtusen om året extra för skolmaten, femhundra om året för slitage på gator och dylikt, kanske en liten extra avgift för att hålla parkerna i ordning. Jag är säker på att om man slår sina kloka huvuden ihop så kan listan göras i princip hur lång som helst.