Att vakna upp i dödens väntrum från drömmen om himmelriket

Vid närmare granskning inser man ganska snabbt att verkligheten avviker markant från den beskrivna visionen och himmelriket förvandlas till dödens väntrum i vilket alla dessa löften framstår som bortglömda.

Exempel på respektfullt, vänligt och lyssnande bemötande tycks vara att uppmana en äldre person med akut behov att få hjälp vid toalettbesök att uträtta sina behov i byxan för att vederbörande har ju blöja på sig eller att i samband med ett hembesök avvisa ett försynt framfört önskemål att sätta på en kopp kaffe med att detta ingår inte i mina arbetsuppgifter.

Minst en planerad aktivitet om dagen är en utopi när ansvarig person på ett äldreboende med över 60 boende har fyra timmar om dagen till sitt förfogande att åstadkomma detta. Generellt råder personalbrist så någon hjälp går inte att få Passerar man genom så kallade gemensamma utrymmen lägga man märke till sovande eller halvsovande personer utsprida i lokalen i total tystnad. Det tycks också vara en ynnest att någon gång få hjälp med att komma ut i den friska luften.

Allt detta har inget med den pågående pandemin att göra utan har pågått länge . Listan kan göras mycket längre men jag stannar här.

Vad behövs för att nå himmelriket? Till att börja med måste all personal vara medveten om dessa givna löften och i samråd med arbetsgivaren, det vill säga kommunen, vara överens om vad som krävs i inte minst personalresurser för att åstadkomma detta Det kan ju rimligen inre vara någon hemlighet att det råder personalbrist och brist på utbildning och stimulans av vårdpersonalen.

I stället för sparbeting, minutiös kontroll av tidsåtgång för tjänster i hemtjänst och ständiga förändringar av arbetsschema borde förändringsarbetet inriktas på att skapa en arbetsmiljö där förtroende mellan chefer och övriga medarbetare byggs upp baserat på gemensamma värderingar som leder till en arbetsmiljö där personalens arbetsglädje färgar av sig i behandlingen av de vårdsökande. Samtal med vårdpersonalen avslutas ofta med kommentaren: ”Du vet det kvittar vad vi säger det är de där uppe som bestämmer.”.

Rubins vapendragare och ordförande i socialförvaltningen Venzel Rosqvist (M) som är ansvarig för vården i kommunen har fått klapp på axeln av kommunalrådet för att hålla kostnaden på rimlig nivå. I TA påstår Rosqvist att allting har blivit bättre! Han uppmanas härmed att mot bakgrund av ovan givna löften tala om var och vad som blivit bättre. Just nu ägnar sig kommunen åt vilseledande marknadsföring som inte återspeglar vad som i realiteten levereras till den äldreboende.

Hänvisningar till möjliga goda exempel på annat håll i landet eller i jämförelser mellan olika adresser i kommunen är inte relevant då de personer som lever i misär knappast mår bättre av att andra njuta av godtagbar vård. Kalle, Bengt, Leif, Stina, Lena och Elsie är alla individer som har rätt till vård som ger deras återstående liv en guldkant. Vi har ett begränsat antal år till vårt förfogande att njuta av livet efter att med hårt arbete bidragit till dagens välstånd.

Politikerna är valda att förvalta våra skattepengar. Det räcker då inte med att enbart prioritera framtida tillväxtprojekt och infrastruktur utan även tillföra resurser till ovan nämnda områden. Eftersom demokratin ej längre fungerar i vår kommun föreslås att alla partier presenterar sina handlingsplaner för att äntligen få den vård på plats som vi äldre har lovats och har rätt till. Hoppas att åtminstone någon kan lämna dödens väntrum för att hamna i himmelriket dock helst inte i en kista. Det är bråttom!

79 plus