Att tända stjärnögon
Nu tändas tusen juleljus. Samtidigt släcks lika många
Första advent. Fladdrande ljus, pepparkakor och clementindoft. Samling i ring, fniss och skratt, tindrande ögon. Vår framtid.
Här sitter jag ensam och utanför ringen. Min pepparkaka är seg och clementinen torr. Mitt ljus har slocknat. Utmattningsdepression står det i mitt läkarintyg. Och många av mina kollegors också. Sitter de också ensamma, med ett ljus. Brinner lågan fortfarande eller har den slocknat för alltid? Kan, orkar och vill de tända den igen? Vågar de, vågar jag?
Var på en underbar föreläsning för många år sedan. Lou Rossling talade om Att tända stjärnögon. Så inspirerande, så kraftgivande. Fyllda av iver och arbetsglädje gick jag och mina kollegor ut i klassrummen för att tända stjärnögon. Samtidigt släckte vi sakta men säkert våra egna
Önskar, hoppas, vill men vågar jag? Kan jag tända mina egna ljus igen? Vägrar tro att de är släckta för alltid. För, hur skulle det då gå? Vem ska då hålla liv i barnens stjärnögon? Barbro Melander själv? Man tycks sträva åt det hållet.
Slår upp insändarsidan och läser om ännu en pedagog, eller elev eller förälder. Detta spjut. Så många som blivit sargade på så kort tid. I magen, i ryggen eller i själen. Tack vare allt stöd från mina nära och kära har jag dragit ut spjutet igen, men var ska jag göra av det? Kasta det vidare eller? Till Barbro Melander kanske? Men hon verkar ha en stålsköld så det studsar ju bara tillbaka till just skolan. Och hamnar i bröstet på en redan sargad kollega, eller ännu värre – i hjärtat på ett oskyldigt barn med stjärnögon
Hur kommer det sig att alla insändare bara kommer från "de undre leden" i skolan eller förtvivlade föräldrar. De få insändare man läser från "toppen" tycks ha missat (?) alla insändare som skriker ut förtvivlan över spjuten som viner runt huvudet. Vill ni inte att vi ska lyckas? Vill ni inte att "sådana som jag" ska komma tillbaka till skolan? Eller är vi bara en svag länk i systemet som ska rensas bort? Jag vill och vägrar rensas bort! Jag ska, kan och kommer att komma tillbaka en dag och då hoppas jag att alla spjutspetsar är ett minne blott.
– Fröken vad är en spjutspets? Gör den ont?
– Ja mitt barn, den gör ont, mycket ont
Ett ljus i mörkret
