Alla har rätt till en egen bostad

Att det inte borde finnas en enda hemlös i vårt så kallade välfärdssamhälle skriver förhoppningsvis alla under på. Men när man börjar prata om hur man ska lösa det här enorma problemet, som dessutom ökar för var dag som går, då går åsikterna isär.

Det mest logiska vore väl att alla fick ta del av regeringsformens andra kapitel, där det bland annat står "Rätten till en bostad", men riktigt så enkelt var det ju inte. Missbruk kan ju inte accepteras (men man blir heller inte av med det på gatan) eller försök att placera en psykiskt sjuk hemlös i någons trappuppgång.

Då blir det liv.

Eller förresten, det behöver inte vara en psykiskt sjuk heller. Det räcker med att du säger ordet hemlös så verkar "Svensson" börja skaka.

"Vi har flyttat hit för att få bo i trygghet." "Det här är vårt hem" "Nu får vi faran inomhus." De boende tycker helt enkelt att "staden kan ordna bostäder för de hemlösa någon annanstans. Jaha, Var då? Hur sjukt är det inte att man behöver presentera vilka som flyttar in i en bostad innan de ens flyttar in?

Får man diskriminera en grupp människor på det sättet? Byt ut begreppet "hemlös" mot invandrare eller homosexuella, då blir det en fråga för diskrimineringsombudsmannen.

I dag finns det mängder av alternativ. Härbärgen, lågtröskel, högtröskel, referensboenden och korttidsboenden för att nämna några som ytterst sällan eller aldrig leder till en egen bostad.

Men min tröskel då? Ett hem där jag får bestämma lite själv och möblera som jag vill?

Där jag kan bjuda hem några vänner på middag, ta ett par glas vin till maten utan att riskera att bli utslängd? Nej.

Och då har jag aldrig haft alkoholproblem.

Sätt alkolås på alla portar i stan en fredag, så får vi se hur många hemlösa vi har på måndag.

Rolf Nilsson