Äldreomsorgen lever med ett systemfel

Ädelreformen som genomfördes under 1990-talet innebar i korthet att det som tidigare hette långvården blev ädelreformen och fick ett kommunalt ansvar. Över 50 000 anställda bytte arbetsgivare, från landstinget (numera regionen) till kommunen och begreppet särskilt boende tillkom. Det är således kommunerna som upptar skatt för att sköta äldreomsorgen.

Kommunerna har ansvaret och man är beroende av kommunens beslutsfattare för att få rätt till viss omsorgsnivå. Således är man beroende av ett boende som antingen kan utföras av det offentliga eller privata för att få rätt till den omsorgsnivå som är beslutad och behövs.

Ädelreformen innebar också att man är beroende av kommunens sjukvård som har medicinskt ansvariga sjuksköterskor, MAS. Kommunerna får inte anställa läkare, men har dock ett mycket stort ansvar för hälso- och sjukvården på äldreboenden och de skall också sköta hemsjukvården för de äldre som bor hemma. Verksamheterna har sin grund i två delvis olika lagstiftningar. Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och Socialtjänstlagen (SoL) som har olika huvudansvariga.

Samverkan mellan dessa organ kunde ha fungerat på ett bättre sätt, vilket också visas i rapporten från Coronakommissionen.

I vårt land har vi en demografisk utveckling som gör att vi lever allt längre och det är kommunerna som har ansvaret på äldreboende och hemsjukvården för de äldre, som bor hemma. Kommunerna måste således satsa mer på äldreomsorgen för att tillgodose de ökade kraven.

Rapporten visar också hur boendetiden inom äldreboendet varierar mellan kommunerna och dessa skillnader kan inte kommissionen förklara. Följaktligen vet man för lite om skillnaderna i hur de olika boenden har drabbats av pandemin.

Äldreomsorgen och de anställda som utför det praktiska och vårdande måste få mer arbetsglädje och självkänsla genom att göra dessa yrken mer attraktiva. Det kan innebära att det blir fler fast anställda och färre timanställda.

Verksamheten styrs i regel från toppen av teoretiska modeller om effektivitet och ekonomi. De anställda som arbetar inom äldreomsorgen och har erfarenhet av vad som krävs för en god samt bra omsorg har begränsade möjligheter till påverkan.

Systemfelen som är kvar sedan ädelreformen måste reformeras och anpassas till dagens verklighet. Den medicinska kompetensen måste bli bättre.

Möjlighet till individuell läkarbedömning måste finnas för alla som är beroende av äldreomsorgen.

Resurser måste skapas tillsammans med den vårdande personalen så att vi kan känna oss nöjda och stolta över vår äldreomsorg.

Karin Bengtsson