Denis Bahtijarevic: "Glad att det är slut"
På söndagen skrev Denis Bahtijarevic på avtalet som innebär att han och IFK Trelleborg går skilda vägar.
– Jag är mycket lättad. Det har varit en lång tid som jag levt i osäkerhet.
Innehållet i uppgörelsen vill inte parterna uppge.
– Jag hade några krav och IFK hade sina krav. Vi möttes någonstans i mitten. Jag är glad att det är slut. Jag vill inte prata om pengar, men det har varit tufft. Det har varit en lång tid utan lön och jag har inte vetat någonting om framtiden.
Han berättar att många tankar har farit genom hans huvud.
– Först trodde jag att det skulle lösa sig. Sedan gick tiden och det uppstod rykten, jag blev förvirrad och sedan rädd. Räkningarna kom ju hela tiden och jag kunde inte söka en ny klubb eftersom de inte ville säga upp mig.
Denis Bahtijarevic såg ingen ljusning och tog hjälp av fackföreningen Unionen. En kväll när han satt i Söderslättshallen fick han besök av Ulf Arnshed, ordförande i IFK Trelleborg Aid.
– Jag fick hopp när Ulf kom. Han ville höra min version. Det vände situationen. Efter att det varit tyst från föreningens sida så kom han och pratade med mig som en människa. Han var väldigt rak mot mig, sa vad han kände för IFK och vad han ville. Då öppnade jag mig också. Sista tiden har det varit en jättebra dialog med IFK.
Du hade möjlighet att försätta IFK i konkurs. Hur nära var det?
– Ärendet skulle upp i Ystads tingsrätt förra veckan, men då var det på väg att lösa sig så jag ringde min advokat och bad honom avvakta. Jag fick ju reda på att pengarna var på väg.
Vad har du lärt dig av tiden i IFK?
– Mycket. Bland annat att man inte alltid kan lita på människor. Jag har förstått att det finns mycket baktankar, folk säger en sak och då utgår man från att det stämmer. Men jag tror inte att man som förening utvecklas om man inte arbetar tillsammans, om man inte går den raka vägen. Tränare och spelare vill ha ärlighet, även om sanningen kan göra ont.
Du har varit i klubben i drygt fem år som spelare och tränare. Har du avtackats med blommor eller så?
– Nej, ha ha!. Det som gör ont är att jag aldrig fick någon avskedsmatch som spelare. Jag hade en bra karriär. Jag kom hit till Sverige som flykting och började i division fyra och blev proffs (i Tyskland och Spanien). När jag avslutade min sista säsong visste jag inte att jag skulle sluta, jag blev ju tränare istället för att spela under sista året jag hade kontrakt. Min sista match försvann.
Drömmer du om elitserien?
– Jag drömmer inte utan hoppas. Jag har i 20 år varit på den högsta nivån och jag älskar det här jobbet. Helst tränar jag ett elitserielag, det är bättre organisation kring laget och bättre spelare.
