Våra nya EU-medlemmar

Tull- och passklarering krävs fortfarande för de kroater som vill resa in i ett annat EU-land.

Som alltid kan man diskutera om inte ytterligare förbättringar borde ha skett i Kroatien innan landets släpps in, eller om kanske medlemskapet i sig i stället underlättar övergången till en normal europeisk stat. Förhoppningarna att brottsligheten och korruptionen i Bulgarien och Rumänien skulle kunna hanteras efter det att länderna blev medlemmar har helt kommit på skam. Varför det skulle gå väsentligen bättre i Kroatien är svårt att förstå.

Det finns mörka moln på himlen. Det första är ekonomin, som är skral, vilket till del beror på att man blåst upp sin valuta till orealistiska nivåer för att kunna mjölka ut det som går ur turisterna, som kommer till landet. Det innebär samtidigt att varvsindustrin går dåligt och att investeringar i övrig industri uteblir. Korruptionen är djup och skiljer sig föga från den i grannlandet Serbien. På Balkan vet man att man kommer att bli lurad av serber och upptäcker att man har blivit lurad av kroater. Kroaternas historiska knytningar till Österrike och Tyskland gör att skumraskaffärer lättare döljs under en mer polerad yta och med argument som är anpassade till västeuropeiska uppfattningar.

Varken ekonomiska eller politiska maktstrukturer har på något avgörande sätt förändrats trots att lagar och administration genomgående anpassats efter EU:s krav. Medborgare och organisationer som levt i en kommunistisk diktatur och kleptokrati uppvisar en förbluffande förmåga att leva på minst två plan. Först det officiella, där allt som sägs och görs är anpassat till vad den politiska verkligheten kräver, sedan de ekonomiska realiteterna, där allt som ökar utfallet är accepterat. Affärerna bygger på att relationer och mutor skyddar mot hot från polis, åklagare och domstolar.

Drömmen om ett större Kroatien är levande. Flera av de kroater, som 1993 startade ett krig mot muslimerna i södra Bosnien, fick nyligen sina domar av krigsförbrytartribunalen i Haag. Jadranko Prlic, som då kallades ”premiärminister i Herceg-Bosna”, dömdes till 25 års fängelse. Det finns liten anledning tro att de kriminella och nationalistiska krafter som då styrde och ställde har upphört att verka. Deras bas fanns i och runt Mostar i Bosnien men de hade stark politisk förankring i den kroatiska huvudstaden Zagreb.

I dessa kretsar vet man aldrig var politiken slutar och den rena kriminaliteten tar vid. De bidar nu sin tid och försöker se till att Bosnien inte fungerar för att därigenom skapa en evig huvudvärk för den Europeiska unionen, som till slut i ren utmattning skall förmås godta en delning av Bosnien.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.