Vad det kostar
Samhällets kostnader innebär vad alla skattebetalare ska stå för. De borde vara intresserade av den slutliga notan – det är de som ska leva med den, så länge de kan.
De som sysslar med ekonomisk teori anklagas ofta – enligt min egen erfarenhet – för att inte förstå den politiska verkligheten. En jämförelse mellan teorin och verkligheten säger mig nog att anklagelsen är riktig.
Teorin skiljer mellan två begrepp: finansiell kostnad och samhällsekonomisk kostnad. Finansiell kostnad är vad något kostar i en kalkyl över kronor. Samhällsekonomisk kostnad är vad något kostar i använda resurser, det vill säga arbetskraft, råvaror, energi.
För enkelhets skull vill jag komplicera kalkylen ytterligare: den samhällsekonomiska kostnaden ligger i värdet av resursernas alternativa användning. Exempelvis: Ett företag bygger en järnväg i Lappland för 20 miljarder. Antag att järnvägen istället byggts för höghastighetståg i Skåne, där det finns passagerare!
Vägverkets nya generaldirektör har enligt ett radioprogram sagt att nu ska vi bygga vägar – det är ju billigare att bygga vägar i lågkonjunktur. Hon preciserade inte sina begrepp.
Vägbyggen drar en viss real kostnad i form av arbetskraft, maskiner, asfalt etc. Den kostnaden blir inte mindre för att konjunkturen viker – annat än om Vägverket i lågkonjunktur bygger tvåfiliga motorvägar.
Däremot har generaldirektören, kanske omedvetet, en riktig tanke i att under lågkonjunkturen finns lediga resurser; om de används innebär det en besparing.
Försvaret är på väg att övergå från värnplikt till yrkesarmé. Motståndarna säger att yrkesarmén blir dyrare. Men i en samhällsekonomisk kalkyl finns en kostnad för värnplikten i form av bortfall av produktion, ungefär lika med kostnaden för en yrkesarmé.
Universitetsstudier kostar lite för staten i bidrag och lån. Men den stora kostnaden, inkomstbortfall under studietiden, får studenterna ta själva.
Kostnaden för finanskrisen har beskrivits i astronomiska tal. De finansiella förlusterna, i pengar, för enskilda och företag är enorma. Men de reala förlusterna i bortfall av produktion är långt mindre. Av industriländernas ökning av bnp sedan 1980 har vi förlorat en tiondel.
Vi behöver för försvar, utbildning, investeringar i infrastruktur etc, budgetar i samhällsekonomiska termer som ger bättre besked om faktiska kostnader.
Skillnaden mellan finansiella och samhällsekonomiska kalkyler är för obekant för obegåvade finansministrar (utrymmet medger inte en komplett förteckning). Begåvade finansministrar (här krävs mindre utrymme) bryr sig inte om den.
Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.
