Städbransch som växer upp

Nästan varje gång vi sågs hotade hon att slå mig. Ibland gjorde hon verklighet av sina hot, lappade till mig, samtidigt som jag skurade hennes golv. Varför stod jag ut? För att någon var tvungen att göra det. Jag jobbade inom den kommunala hemtjänsten och kvinnan, som led av demens, behövde omsorg.

Under den senaste tiden har debatten om rut-avdragen – avdragen för hushållsnära tjänster – blossat upp igen. I en SVT-debatt den 10 augusti kallade Vänsterpartiets Ali Esbati rut-anställda ”tjänstefolk”, vilket fick Centerpartiets Martin Ådahl att ryta: ”Ta tillbaka det!”

Nyligen skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att rut-branschen bygger på usla arbetstider och låga löner – och dessutom fostrar ungar som aldrig behöver hjälpa till eller ”ens lära sig hur man vaskar en toalett”. Samtidigt har en fyra år gammal DN-krönika av författaren Lena Andersson – om hur rut ingår i ett sammanhang av herrskap och tjänstefolk – börjat cirkulera i sociala medier. Visst har Lena Andersson rätt i att det finns en tradition av respekt för hantverkare som kan saknas i mötet med en städare.

Hantverkare anlitas för specifika uppdrag som få klarar av att göra – ens hjälpligt – på egen hand, som att dra om elen. Till städfirman ringer folk snarare när orken är slut och det känns som om tjafset om vems tur det är att ta bort den förhatliga bollen av hårstrån från duschen håller på att urholka själen.

Onekligen är det också så att det finns oseriösa arbetsgivare bland rut-företagen. Det är en snabbt expanderande bransch, där vissa tycks utnyttja det faktum att de anställt personer som är lågutbildade och oorganiserade. Den som köper rut-tjänster har också ett ansvar att välja företag som ger sina anställda rimliga villkor.

Men betyder det att rut-avdraget borde slopas? Nej. Vänstern argumenterar som om rut-branschen generellt sett bestod av skumraskföretag, medan det offentliga automatiskt är goda arbetsgivare. Här behövs lite sans och balans.

Rut-branschen har sina nackdelar, men fördelarna är långt fler. Tusentals personer som tidigare varit arbetslösa – inte sällan invandrare – har fått ett jobb och ökad egenmakt. För många som saknar högskolekompetens har rut-företagen också inneburit ett attraktivt alternativ till jobben inom den – av vänstern så omhuldade - offentliga sektorn.

Som en av Lena Anderssons läsare skriver på dn.se: ”Inom den kommunala hemtjänsten kan man inte välja vare sig arbetsgivare eller vem man skall hjälpa. Det finns vårdtagare från helvetet och många hem är veritabla soptippar där inget får röras.”

I och med att rut-firmorna professionaliseras blir företagen också bättre på att ställa krav på sina uppdragsgivare, samtidigt som de anställda kan välja mellan fler arbetsgivare. Och Linderborg kan vara lugn. En familj som betalar för några timmars städning i månaden blir knappast av med diskberget eller dammråttorna. Medelklassens barn lär få ägna sig åt karaktärsdanande toalettskrubbning även i fortsättningen.