Som ett barn i cancerns skugga
I det avskalade kliniska rummet ligger jag och ser upp mot taket med sitt ljusverk av färgglada skiftande prickar. De är en del av den konstnärliga gestaltningen i det nya strålbehandlingshuset i Lund. Denna gestaltning ska enligt konstnären Aleksandra Stratimirovic ge ett lekfullt, lugnade och hoppfyllt inslag, ja man ska kunna vara som ett barn som fascinerat riktar sitt kalejdoskop mot ljuset. Det ligger nära att bli som ett barn när man hamnar i cancerns skugga.
När jag frågar får jag veta att apparaturen som används på mig kostar 20 miljoner kronor. Det finns sex likadana behandlingsrum bara i den korridor jag tillhör. Alltså 120 miljoner kronor. Det finns fler korridorer. Till detta kommer all annan utrustning som behövs. I något som jag uppfattar som ett kommandorum rattar sjuksköterskor behandlingen och de har en åtta månaders specialutbildning. De är mycket professionella och har ett personligt bemötande trots en lång rad patienter varje dag. Vi som väntar i smakfullt färgsatta soffgrupper tittar förstulet på varandra , vi tycks ingå i samma slags overklighet kan jag tycka. Glasdörrarna till behandlingsrummen, också de med färgfasetter, glider ljudlöst , någon kommer ut, någon annan går in i det avskärmade.
Själva huset har varit mycket kostsamt att bygga genom alla säkerhetsföreskrifter som måste gälla för strålningsverksamhet. Till detta kommer den konstnärliga satsningen. Huset har en flerfärgad fasad som syns på långt håll och som lyfter sinnet. Man går in genom en transparent glasentré. Tänk motsatsen att komma till ett grått hus med stumma väggar och kanske gå ner i källarutrymmen vilket inte har varit ovanligt för sådana här verksamheter vad jag förstår. För gestaltningen inne i detta nya hus har man anlitat yngre konstnärer i syfte att skapa en estetisk, inspirerande och hälsobringande miljö för patienter, personal och anhöriga. Ljus, liv, hopp, lätthet och lekfullhet ska prägla. Denna konstnärliga utsmyckning borde ses av många fler än de som har en direkt anledning.
Jag är starkt berörd, fascinerad och tacksam över vad som åstadkommits. För mer än 100 år sedan skaffade läkarföregångaren Jaques Borelius en mindre röntgenapparat som fick stå i en skrubb på mottagningen. Den gången handlade det om att försöka identifiera frakturer. Och nu har vi genom en nästan ofattbar utveckling fått denna patientinriktade, dyrbara och välorganiserade verksamhet med möjlighet att förebygga och rädda många liv.
TV:n i kaffeutrymmet står på när jag går förbi efter dagens behandling. Jag hör astronomen Marie Rådbo tala om att allt som hänt i historien finns i rymdens tidsvågor. Hon utesluter inte heller liv på andra planeter. Också hisnande perspektiv – om 100 år vet vi kanske?
