Skrämmande historisk repris
Han konstaterar att han före 1989 inte med kraft kritiserade bristen på medborgerliga fri- och rättigheter i de kommunistiska länderna:
”Jag tillhörde dem som utnyttjade den svenska tryckfriheten till bristningsgränsen [...] Men jag hade inte tillräckligt framhållit dess betydelse.”
Vad dagens unga vänsterintellektuella om några decennier kommer att skriva i sina memoarer vet vi naturligtvis inte. Men det är inte osannolikt att också några av dem kommer att beklaga att de inte tydligt försvarade yttrandefriheten. Att många intellektuella – trots 1900-talets erfarenheter – fortfarande har en komplicerad inställning till det öppna samhället har visat sig i de senaste årens debatter om Jyllands-Posten och Lars Vilks.
Ännu mer skrämmande är kanske att åtskilliga svenska politiker, som dagligen tränas i demokratins beslutsformer, har svårt att förstå yttrandefrihetens betydelse.
När Lars Vilks 2007 gjorde sin teckning av profeten Muhammed blev han utsatt för allvarliga hot. Det hindrade inte Pierre Schori – tidigare minister och ledande socialdemokratisk utrikespolitiker – från att gå till ett svavelosande angrepp mot honom i Svenska Dagbladet. Schori lade skulden på offret, inte på dem som framförde hoten. Han hävdade att yttrandefriheten i globaliseringens tidevarv måste ”paras med ett uns av ansvarstagande”. Han anklagade Vilks för att ha dragit in ”polisen, skattebetalare i allmänhet, svenska exportföretag” i sitt projekt.
Jag vet inte om Schori anser att alla hotade människor själva skall stå för sina kostnader.
Schori verkar ha svårt att förstå hur ett demokratiskt rättssamhälle fungerar, vilket förklarar hans tidigare vurm för Kubas diktator Fidel Castro. En annan gammal Kubavän som angripit Vilks är vänsterledaren Lars Ohly.
Nyligen blev Vilks överfallen vid en föreläsning vid Uppsala universitet. Hans hem i Nyhamnsläge utsattes för ett brandattentat. Därefter frågade Sydsvenskan de olika riksdagspartiernas ledare om deras syn på yttrandefriheten.
Ohly valde, liksom miljöpartiets språkrör Peter Eriksson, att ge Vilks en del av skulden. Eriksson förklarade: ”Det kan vara korkat, onödigt osmakligt och dumt att provocera och håna.” Ohly påstod, helt skamlöst, att Vilks ”syftar till att stärka rasismen”.
Ohly hörde till dem som sörjde Berlinmurens fall. Fortfarande har han svårt att acceptera meningsmotståndares yttrandefrihet. Snart sitter han kanske i Sveriges regering.
David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.
