Skapar skatten nya resurser?

När finansministern trycker på den ökar resurserna och pengarna flödar ut. Så enkelt är det.

Detta är det intryck man får av valdebatten. Alla partier lovar att ge medborgarna mer resurser, fler bidrag. För att klara detta måste de trycka på resursknappen.

Partierna vill ge oss en bättre värld, om vi bara röstar på dem. Grundtanken i budskapen är att om de tar hand om våra pengar kan de använda dem på ett bättre sätt än vad vi själva kan. Problemet med denna tanke – som jag försökte visa i min bok ”Vem äger din inkomst?” – är att grundlagen inte har något svar på frågan: Finns det någon övre gräns för skatteuttaget? Är någon del av inkomsten den enskildes egendom, skyddad för alla politiska beslut? Eller står all inkomst till politikernas disposition?

Vänsterblocket antyder att de med höjda skatter ska skapa mer resurser. Visst – för staten. Men om vi utgår från en given inkomst innebär skattehöjningar att mer makt över konsumtion och investeringar flyttas från medborgarna till politikerna. Vem vinner mest på det?

Den som har olyckan att vara ekonomisk talesman för Feministiskt initiativ, Kenneth Hermele, säger i SvD (2/9) att den borgerliga regeringen med skattesänkningar och subventioner har minskat samhällets resurser med 200 miljarder. Han, liksom hela vänstern, sätter likhetstecken mellan samhället och staten. Men skattesänkningar innebär inte att resurserna minskar, utan att medborgarna får större resurser att besluta över. Hermele är partiets ekonomiske expert. Hans förstånd har inte stigit honom åt huvudet.

Skattedebatten har bara handlat om skattesats. Hur hög ska den vara? I diskussionen 1981 föreslog Folkpartiet att marginalskatten skulle ha ett tak på 85 procent. Socialdemokraterna sa absolut nej: 85 procent är för lite.

Men skatterna tas ut på en vis bas – inkomst, konsumtion, kapital. Och skatteintäkten är produkten av skattesats och skattebas. Det helt avgörande är skattebasens storlek. Skattekvoten är nu cirka 45 procent av BNP. Det innebär att om skattebasen – det vill säga i princip BNP – växer så går 45 procent av tillväxten automatiskt in till stat och kommun. Miljöpartiet vill stoppa tillväxten och öka skatteintäkterna. De har missförstått sambandet, liksom allt annat.

Om vi vill ha bättre välfärd, och någon ekonomisk frihet för medborgarna, så måste skattebasen växa. Det vill säga BNP. Och BNP är ett mått inte på resursförbrukning, som tillväxtkritikerna tror, utan på värdet av alla varor och tjänster som vi producerar.

De som vill värna om höga skatteintäkter bör därför värna om skattebasen – det är den som genererar resurserna.

Och 20 procent av 100 är inte mer än 10 procent av 200. Men försök förklara detta för dem som sitter i finansutskottet!