Ska staten knäcka bankerna?

Motsatsen gäller dem med gott minne; de kommer ihåg vad alla sagt och skrivit, och har därför fått en pessimistisk syn på mänskligheten.

Bankerna har några år gått med vinst. Därför vill socialdemokraterna ta ut en extra skatt på dem, för att subventionera sysselsättning.

De som minns vad som hände på sjuttiotalet, och därför sedan dess levt i djup depression, tänker på att ordföranden i Pappersindustriarbetarförbundet 1974 klagade över att pappersbolagen gjorde ”övervinster”. Dagen efter skrev alla socialdemokratiska tidningar att” övervinsterna” var ett problem. Ingen definierade begreppet ”övervinst”. Men partiopinionen tvingade finansministern att införa en extra skatt på företagen. Sedan kom effekten av att riksdagen och facket drivit upp lönekostnaderna till mer än 20 procent per år. Och 1977 var alla vinster borta och många företag konkursmässiga.

1990 gick räntorna upp tre gånger från 12 till 18 procent. Året därpå föll inflationstakten från 10,6 till 2,4 procent. Vi fick därmed realräntor på 15-18 procent. De fungerade som finansiella strypsnaror på hushåll och företag. Rader av konkurser ställde nästan en halv miljon personer utan arbete. Bankerna höll på att gå under. Staten satte in 24 miljarder i den egna banken, Nordbanken, och lånade ut en miljard till sparbankernas centralbank. Bo Lundgren har berättat att han hotade Peter Wallenberg med att staten skulle ta över SE-banken.

Riksbankschefen Bengt Dennis bidrog till katastrofen genom att bevara en fast växelkurs. Han förstod inte att flytande växelkurs innebär marknadspris på pengar. Och han delade detta oförstånd med många, och grundlurade den borgerliga regeringen 1992.

Svenska Dagbladets näringslivssektion driver nu en kampanj mot bankerna, kritiserar deras vinster och kräver, liksom Finansinspektionen och Riksbanken, att bankerna ska redovisa sina upplåningskostnader. Både DN, SvD och SVT har upprört berättat om hur många miljarder bankerna får i vinst. Men miljarderna är irrelevanta. De journalister som i nyktert tillstånd lärt sig något om företagsekonomi vet att vinsten ska beräknas som andel av omsättningen, avkastning på totalt kapital, eller avkastning på eget kapital. Tyvärr kan landets tre största ekonomiredaktioner inte skilja mellan absoluta och relativa tal.

Ekonomihistorikern Charles Kindleberger analyserar i sin bok ”Manias, Panics and Crashes” 40 finanskriser från 1720. Alla har börjat med extrem upplåning – som vi fick på åttiotalet. När företagen faller under räntebördan startar en kedjereaktion av förluster. Den har sin slutstation i bankerna. Det är därför bankerna måste ha vinster som klarar förlusterna.

Jag begär inte att miljöpartisterna ska förstå något; man kan inte begära det omöjliga. Men Löfven?