Reepalus ansvar

Enligt brittiska Sunday Telegraph sade han nyligen: ”Om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö.” Och när Sydsvenskan frågade honom om han ville debattera antisemitismen med Fredrick Federley (C) svarade han:

”Vem är Fredrick Federley? Är det han som uppträdde som transvestit häromdagen?”

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin har konstaterat att Reepalu gjort ”olyckliga uttalanden”. Reepalu själv ber emellertid inte om ursäkt. Istället har han gått till angrepp mot journalister, påstått sig vara felciterad och utsatt för en kampanj.

Men Reepalu har yttrat sig på ett likartat sätt i flera tidningar, och det trotsar all sannolikhet att alla skulle ha felciterat honom. Han har dessutom erkänt att han i Skånska Dagbladet jämförde antisemitism och sionism, vilket kanske är det uttalande som fått mest kritik.

Ilmar Reepalu har vidare påstått att han tidigare inte har känt till att judar i Malmö varit hotade. Eftersom detta problem har beskrivits i flera olika medier undrar man hur Reepalu burit sig åt för att hålla sig så oinformerad. ”Snart omöjligt att vara jude i Malmö”, löd rubriken på en artikel i Newsmill i februari 2009.

I april samma år hade Judisk krönika ett stort reportage om situationen för Malmös judar. Tidskriften intervjuade också Reepalu, som bagatelliserade hoten.

Om Reepalu verkligen varit så okunnig om förhållandena i Malmö borde han uttrycka tacksamhet mot Skånska Dagbladet, som uppmärksammat honom på problemen. Istället har han inlett en strid mot tidningen.

Allvarlig är också Reepalus syn på mötesfriheten. I början av förra året fick en Israel­vänlig demonstration i Malmö avbrytas efter att mötesdeltagarna blivit attackerade. Därefter anordnades en manifestation på Stortorget till stöd för mötesfriheten och för Israels rätt att existera. Den kunde fullföljas tack vare en massiv polisinsats.

När Birgitta Ohlsson (FP) höll sitt tal kastades en fyrverkeripjäs mot henne. Efter manifestationen uppmanades deltagarna att lämna torget i små grupper och inte gå ensamma.

Situationen i Malmö har alltså blivit sådan att inte ens företrädare för regeringspartierna, i det här fallet en blivande minister, kan tala utan att bli fysiskt angripna. I denna situation borde alla politiker stå upp för mötesfriheten. Men Reepalu har tvärtom kritiserat de fredliga demonstranterna, som enligt honom sänt ut ”fel signaler”.

Vill Reepalu verkligen att våldsverkare och extremister skall bestämma vilka som skall få demonstrera?

David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess