Partierna har en resa att göra

I Storbritannien har vi sett en ny ung generation ta ledningen över ett trött och desorienterat Labour efter ett bedrövligt val.

Här hemma har Mona Sahlin tillsatt en kriskommission med unga friska socialdemokrater, i syfte att granska partiets idéer, det politiska innehållet och partiets organisatoriska former. Jag tror de är inne på rätt spår – att påbörja en ny resa och gestalta en ny berättelse.

I industrisamhällets föreställningsvärld byggde vi en offentlig sektor som hämtade idéer just från fabrikernas värderingar och synsätt. Vi skapade modeller för utbildning, omsorg, sjukvård och kriminalvård, som alla är byggda utifrån linjärt tänkande, överensstämmelse och standardisering.

Trots att vi de senaste åren verbalt betonat individperspektivet – är och förblir våra modeller i stort sätt oförändrade. Dessa må ha fungerat bra under den industriella revolutionen när det krävdes snabba förflyttningar från en gammal agrar föreställningsvärld. När en växande offentlig sektor anammade synsättet uppkom fler och fler krockar och med tiden har dess lösningsmodeller blivit allt mer orimliga.

Denna föreställningsvärld har aldrig fungerat särskilt väl när det handlar om människor. Helt enkelt därför att mänsklig utveckling inte är linjär och standardiserad, den är ekologisk och varierad. Människor, i motsats till produkter, har förhoppningar och drömmar, känslor och syften.

Oavsett om det handlar om utbildning, omsorg, sjukvård eller kriminalvård är det i högsta grad personliga processer. Så dessa stora fabriksliknande system som ansvarar för verksamhet eller tillsyn – ser sällan individen. Det linjära tänkandet med massor av aktörer längs den allt längre linjen från input till output gör också att ansvaret hamnar mellan ”stolarna”.

Partierna har växt fram ur en jordmån där samhället och in­di­videns självständighet för det stora folkflertalet var starkt begränsat. En tid när det stora folkflertalet saknade så­väl förutsättningar, färdigheter som kompetens för att själva axla ansvaret. Då gjor­de partierna och politiken sig till individernas företrädare – i all välmening och med god avkastning för alla. Nu är det dags att inse att vi inte längre behöver företrädare som gör oss till omyndiga barn.

Så det krävs verkligen en omprövning och det är en resa för alla partier. Alla borde ägna tid åt att gestalta en ny berättelse. Det lär Sverige behöva om vi ska vara med i kampen om framtidens samhälle, för visionen om en fungerande samhällsgemenskap är lika aktuell idag som någonsin.

Det är bara tiden och villkoren som ständigt förändras.

Björn Sanderberg är fri skribent.