Öknen som källa till vishet
I ett större perspektiv utgör öknar mer än tolv procent av jordens landområden; de flesta ligger i närheten av kräftans respektive stenbockens vändkrets, där solen är stark och vindarna knappt för med sig något regn.
Ökenspridningen på grund av både klimatförändringar och människans inverkan kommer att diskuteras på FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december. Den förväntas utmynna i förslag på hur världen ska lösa problemen med erosion för de värst drabbade områdena; hitta nya jordbruksmetoder, minska trycket på betesmarkerna och sjösätta nya konstbevattningsprojekt. Problematiken är komplex; orsak och verkan omdiskuterad.
Men det är öknens andliga dragningskraft som lockat ett gäng utlänningar dit denna eftermiddag. Inga saudier är med i gruppen. Trots att jag tycker att mina saudiska kollegor får något lyrisk i blicken när de pratar om fredagsutflykten till öken, som om de vore förälskade. Mina kollegors barn ritar teckningar där familjer sitter och ler på en picknickfilt och allt är gult i bakgrunden. Men inte åker de ut i öknen. Nej, de sitter vid öknens kant när solen inte längre steker och betraktar det stora ökenhavet med eldens glöd och kaffet lugnt kokande bredvid.
För öknen har de respekt för. Förutom nomaderna som kan tyda tillsynes väglöst land med trogna kamelers hjälp är det bara eremiter, galningar och utlänningar som frivilligt ger sig ut i öknen.
En blandning av de senare två kategorierna ger sig ut varje torsdag eftermiddag på välorganiserade ökenturer utanför Riyadh, arrangerad av de engelskspråkiga ”ex-patriots” det vill säga utlänningar som bor och arbetar i landet på långtidskontrakt. Jag bjuds med trots att jag har mer än en fot i den skånska myllan. Som utomstående slås jag över hur oerhört ”svenska” de svenska sjuksköterskorna och Ericssonanställda är, iklädda T-shirts med midsommartryck och till och med en gul och blå älg. Jag tror först det är en synvilla, men svenskarna beger sig dessutom ut på joggingtur.
Jag sällar mig till gruppen som promenerar och ser fram emot en upplevelse i stil med retreater jag läst om med helande tystnad och inre frid.
Visserligen anar jag att anakoret kräver asketiskt liv och uthållighet och inte förbjudet öl som här. Men tänker att i de turbotempotider vi lever kanske vishet kan drabba en redan efter 40 minuter? Och faktiskt; utan en för ökenlivet tränad kropp och utan andlig styrka att stå emot frestelser som kall öl så når jag plötsligt klarhet: Varför söka visdom på svettig ökenvandring när man kan släcka sin törst efter kunskap på Kristianstads högskola?
Vanja Berggren är lektor i folkhälsovetenskap vid Högskolan Kristianstad och verksam vid King Saud Abdelaziz University for Health Sciences, Riyadh, Saudiarabien.
