Oanständigt att stoppa flyktingar

Jag försöker förklara, men tappar snart orden. Vi pratar mer om det när du har blivit äldre, säger jag undvikande.När jag är fem år? Kanske, ljuger jag. Jag tvivlar på att femåringar är mogna nog att höra om flyktingar som dör av svält och törst, som kvävs i trånga lastutrymmen eller mördas av skrupelfria smugglare. Samtidigt finns det knappast någon lämplig ålder att få veta att det mitt i Europas vackraste semesterparadis utspelar sig scener som skulle kunna varit tagna ur helvetets nedre cirklar.

Under sommaren avlöser skräckhistorierna varandra. Ett exempel: i tisdags grep italiensk polis fem flyktingsmugglare som misstänks för att i helgen ha knivdödat 60 flyktingar för att sedan slänga dem över bord.

Det är lätt att lägga skulden för dagens situation på smugglarna som utnyttjar flyktingarnas desperation. Men grundproblemet är något vi alla, som röstberättigade EU-medborgare, är med och bär ansvaret för: de restriktiva visumregler som har skapat smugglarnas marknad.

I dag är det bara en bråkdel av flyktingarna från exempelvis Syrien som får möjligheten söka sig till Europa som kvotflyktingar och därmed få sina asylskäl prövade i förväg. Övriga hänvisas till att lägga livet i händerna på en smugglare.

Enligt en färsk rapport från Rädda barnen, ”The boat is safe and other lies”, betalar syriska flyktingar mellan 10 000 och 20 000 för resan över Medelhavet – en färd som kan ta uppemot två veckor och där katastrofen ständigt är nära. Men genom att anlita smugglare finns åtminstone en liten chans att asylskälen prövas.

Hur kan detta tillåtas? Hur kan politiker och medborgare gå med på ett system där asylrätten i praktiken upprätthålls av en illegal verksamhet?

De stora flyktingströmmarna i Europas närområde innebär förstås betydande utmaningar för EU – inte minst för Sverige. Förra året kom 54 000 asylsökande hit, främst från Syrien och Eritrea. Nu kommer omkring 2000 flyktingar per vecka.

För kommunerna är det svårt och krångligt att ordna bostäder och anpassa skolor och vårdcentraler, ibland med extremt kort varsel. Härom veckan skrev Svalövs politiker till Migrationsverket för att protestera när lilla Röstånga med 800 invånare på bara ett par veckor förväntades ta emot 400 flyktingar. Med sådan framförhållning är det inte konstigt att kommunerna klagar.

Men när flyktingströmmen leder till praktiska besvär gäller det också att behålla sinnet för proportioner – och att påminna sig om att scenerna från Medelhavet är verkliga, att katastrofen pågår här och nu.

Det stora problemet är inte att för många flyktingar kommer till EU, utan att för få släpps in. Att ge några av världens mest utsatta människor chansen till frihet och trygghet är inte enkelt, men nödvändigt för ett samhälle som vill upprätthålla en grundläggande nivå av anständighet.