När vapnen tystnar

Tydligt är att vapenvilor aldrig sluts av omsorg om freden eller de människor som drabbats av kriget. Ändå är det alltid detta som parterna i en konflikt åberopar när de godtar ett avtal om vapenvila. Inför världens ögon vill de framstå som fredsvänner, beredda att ta sitt humanitära ansvar. De verkliga skälen är oftast långt mer krassa.

Kanske har man haft motgångar och behöver en andhämtningspaus för att slicka såren och få tid att bygga upp sina styrkor. I ett sådant läge är sällan motparten villig att lätta på trycket, utan det behövs starka påtryckningar utifrån för att få till stånd en vapenvila. Det kan vara en sådan situation som förelåg när båda parter i Ukraina nyligen kom överens om en vapenvila.

Men det kan även vara så att båda sidor plötsligt fann att vapenvilan gynnade dem. Den ukrainska regeringens styrkor hade uppenbarligen hamnat i svårigheter och lidit förluster. En vapenvila blev ett sätt att förhindra ett sammanbrott och en möjlighet att vinna tid för omgruppering och tillförsel av resurser. För den ryska sidan fanns möjligheten att förhandla ur en styrkeposition och möjligen uppnå sina politiska mål utan att drabbas av ytterligare sanktioner och galopperande kostnadsökningar. Men troligen behövde också ryssarna militärt konsolidera läget och föra in ytterligare resurser.

Kommer då vapenvilan i Ukraina att hålla? All erfarenhet från Balkan säger oss att vapnen inte tystnar förrän parterna tvingas godta en slutlig fredsöverenskommelse. Det förefaller inte som om förutsättningarna för detta ännu föreligger i Ukraina. Antingen måste regeringen i Kiev skriva under ett avtal som i praktiken lämnar över makten i östra delen av landet i Putins händer, eller så måste ryssarna drabbas av sanktioner som allvarligt skadar landet och presidentens personliga maktposition. Där är vi inte ännu.

Kiev förefaller för stunden vara i störst behov av att vinna tid, medan Putin troligen känner en viss press att avsluta det ukrainska äventyret och konsolidera det ryska styret i den östra regionen. Mycket talar därför för att ryssarna kommer att föra fram ytterligare förstärkningar. En lärdom från Balkan är att det militära läget på marken är näst intill omöjligt att förändra genom förhandlingar mellan parterna. Den närmsta tiden kommer därför mycket att kretsa kring vägar och järnvägar från Ryssland till Donetsk och Luhansk och sannolikt även till Krim. Lika starkt som Putin och hans rebellvasaller behöver säkra tillförselvägar, lika starkt vill Kiev säkert kontrollera gränsen. Utan en sådan kontroll går östra Ukraina förlorat. Därför är det tyvärr föga sannolikt att vapenvilan kommer att hålla.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.